Psykbryt är ett punkband från Stockholm med tydlig politisk inriktning. På sitt debutalbum ”… och ingen brydde sig ett jota” som gavs ut förra året hinner de ge både den ene och den andre allianspolitikern en käftsmäll. Aftonbladet har kallat dem ”det intressantaste som hänt svensk punkscen på ett bra tag”.
Bandet bestod till en början av Nikko Knösch, Tobbe Ljunggren och Zackarias Johansson. Sångaren Linus Cadenius hittade de via en annons på Helgon och 2009 skrev de sin första låt En mänsklig rättighet som handlade om ”att det suger att man måste pröjsa för att pissa ute på stan”. Så här lät det när vi ställde dem några frågor via mail:
Vad tycker ni om den svenska punkscenen idag?
Zackarias: Det är den typen av scen som hålls igång av en handfull eldsjälar. Det finns en publik, men några måste gå ihop och arrangera spelningar och fixa. Börjar man ta sig in i hela grejen i Stockholm märker man att det är samma personer som står bakom det mesta, och det skulle inte förvåna mig om det är likadant i Göteborg och Malmö och alla andra ställen.
Vilken chans har punken att påverka samhället?
Tobbe: I nuläget tror jag inte att punken har så stor möjlighet att påverka samhället i stort. Det är helt enkelt en för liten rörelse. Men man får inte glömma att den påverkar individer och att det också är viktigt. Tidigare har man ju sett att musik kan ha stor påverkan på samhället – om man till exempel kollar tillbaka på proggvågen i Sverige – så ingenting är omöjligt.
Nikko: Man kan inte påverka någonting. Enda anledningen till att lira är att man får gömma sig i replokalen några timmar i veckan och glömma allt utanför. Allt är skit.
Vilken av era låtar eller textrader summerar bäst vad ni står för?
Zackarias: Allt är skit. Nej, allvarligt talat så är det svårt att säga.
Vad inspirerar er till att skriva låtar?
Tobbe: Svår fråga. Jag kan bli inspirerad om jag hör ett bra band eller ser en bra spelning, eller blir förbannad eller irriterad eller glad eller taggad över någonting.
Hur brukar det gå till när ni skriver en låt?
Zackarias: Låtskrivandet börjar väl för det mesta med att någon dyker upp med ett riff, ett komp eller en text. Sedan byggs det på. Mest musik av alla skriver väl Tobbe, han gör även många texter. Annars skriver Nikko mycket text också. Jag och Linus dyker in ibland.
Vilka tankar och idéer vill ni förmedla med er musik?
Tobbe: Det är egentligen inget sammanhängande budskap, men i allmänhet handlar låtarna om saker vi inte gillar (som borgare, Södra Latin och tuffa tonårsgrabbar). Ibland försöker vi vara roliga eller ironiska med texterna också.
Kan ni berätta lite om arbetet bakom skivan?
Zackarias: En eller två av låtarna är riktigt gamla, man kan säga att vi slängde en hel fullängdare med låtar innan vi fick klart det som blev skivan. Vi spelade in alltihop första dagen, lade pålägg andra dagen och mixade sista.
Hur kom ni på titeln?
Zackarias: Jag hade sett en bild på några som åkte berg-och-dalbana med uttråkade miner där någon skrivit ”and not a single fuck was given”. Sedan bad jag bandet om en översättning på det och Linus kom med förslaget ”… och ingen brydde sig ett jota”.
Hur har ni utvecklats som liveband sedan ni startade?
Zackarias: Jag tror att vi är tajtare och därför mer avslappnade. När vi började var vi sjukt spända och bytte tempo till höger och vänster. Nu slappnar vi av mer och spelar bättre.
Ni spelar mycket på 44:an, hur har det hjälpt er som band?
Zackarias: Vill man visa upp sig för Stockholms punkpublik så måste man förr eller senare dit, så är det bara. Spelar du som ensamt punkband bland fyra andra tonårsband på en ungdomsgård kommer dina polare, men hakar du på två punkband till och styr ihop ett gig på 44:an kommer det dyka upp punkkids. Är du bra kommer de ihåg dig och kommer fler gånger. Det är ju helt enkelt bästa stället att spela på i stan. Dessutom tycker jag att gigen vi gör på 44:an alltid är de bästa. Fan vet vad det beror på.
Har det alltid varit självklart att skriva låtar på svenska?
Tobbe: Det är inget beslut vi har fattat utan det började bara så, jag tycker att det finns bra svenska punkband som sjunger på engelska också. Själv tycker jag att det passar bättre att sjunga på svenska om man skriver om saker som händer i Sverige, det känns också som att man kommer lite närmare verkligheten på nåt sätt. Sedan har jag lättare att formulera mig på svenska.
Nikko: Vi snackar svenska, det är vårt språk och därför är låtarna på svenska. Hålla på och låtsasfördjupa sig i en påhittad mörk själ på engelska kan indiepopparna hålla på med. Inget för oss att stå och ljuga om hur djupa vi är. Vi är inga låtsaspoeter, vi är bara trötta och arga.
Var ser ni er själva om några år?
Zackarias: Det realistiska vore väl att hoppas på några plattor till och en så stor publik som nu ett svenskt punkband kan få idag, men ska man flyga iväg är väl drömmen att bli hånad på South Park. Då har man lyckats.
Gitarrerna är ofta klassiskt rockiga medan basen är ganska melodiös, finns det någon tanke bakom det?
Zackarias: Jag är den typen av egobasist som vill synas och höras mest och så är jag kass på att spela klassisk rockbas, typ pentabluesigt.
Tobbe: Jag har alltid gillat punk med klassisk rockkänsla så det är den typen av punkgitarr jag vill spela. Sedan tycker jag det blir en schysst kontrast med mer melodiös bas.
Nikko: Vi får inte glömma trummorna. Men jag bankar bara så hårt jag kan.
—
Här kan du lyssna på ”… och ingen brydde sig ett jota” via Spotify:
