Festivalspelningar

Plats: Sweden Rock Festival, Sweden Stage + 4 Sound Stage
Artist: Coheed and Cambria samt Fates Warning
Betyg: 4 samt 3

Ja, solen har hittat till Blekingekusten. Det är sådär fint som det ska vara för att en festival ska vara njutbar. Det är väldigt skönt eftersom dåligt väder sätter ned humöret. Folk är märkbart gladare idag än de var igår.

Publiken framför Sweden Stage välkomnar Coheed and Cambria till Sverige, Norje och festivalen på bästa sätt. Varma välkomnande applåder strömmar mot bandet. Det här är ett spännande band med en synnerligen intressant idé för sin musik. Bandets första sju album är konceptalbum som handlar om de fiktiva personerna Coheed och Cambria vilka är huvudpersonerna i en berättelse skapad av sångaren Claudio Sanchez. En berättelse som inte bara byggt grunden till deras musik utan även till serieböcker, en roman och en film. Endast deras senaste album avviker från konceptet. Denna dryga timmen långa spelningen bjuder på hela deras tredje album, precis som de gjorde på spelningen på kägelbanan som omskrivits på annan plats här på Kulturbloggen.

Det är ett tajt band som lirar för oss idag. Sjukt duktiga musiker som verkar ha genuint roligt tillsammans med oss. Sångaren och tillika gitarristen Sanchez spelar bakom ryggen på sin tvåhalsade Gibson SG och hans enorma, svallande hårman kastas fram och åter. Inte nog med det. När trummisen får lite av ett spel och kastar iväg en av pukorna tar Sanchez upp först stativet och spelar slide med det, för att sedan ta hela trumman och göra samma med den. Ett kul, udda och lite märkligt tilltag. Kändes skönt att se. Jag hade genuint jätteroligt och njöt i fulla drag. En riktig höjdarspelning.

 

 

Bara några minuter efter att Coheed and Cambria avslutat sitt set går ett av progmetalscenens riktigt stora på den närliggande 4 Sound Stage. Det var bara att knalla något hundratal meter och åter slå sig ned i solgasset för ytterligare en stund av progressiv njutning med Fates Warning. Tongångarna är hårdare än för föregående band men det här är också riktigt bra. Bandet gör en gedigen festivalspelning på en eftermiddag i solsken. Publiken som samlats vid scenen får valuta för investerad tid. Men vad är det med alla dessa bleka gubbar som måste klä av sig skjortor, och ibland mer än så, så fort det är festival? Jag vill verkligen inte ha deras svettiga armhålor i ansiktet.

Plats: Sweden Rock Festival, RockKlassiker Stage
Artist: Myrkur
Betyg: 3

Jag tycker att stundtals så var bandet och låtarna riktigt bra med blandningen av de hårda Metallinstrumenten och Amalie Bruuns  vackra mystiska sång. Men i ungefär en tredjedel av låtarna så använde hon sin röst till ett skrikande av något slag och i mina öron lät det bara som ett högt väsande som inte tillförde någonting för låtarna.

De låtarna som var bland de bättre var när ljussättningen lugnade ner sig till bara en färg istället för att blinka med en stark lampa så att man knappt kunde se och när inte basen och trummorna grötade ihop sig så att man kunde höra mer av hennes röst. Konserten slutade med en låt som bara Amalie deltog i, men också intressant med denna låten var att hon spelade nyckelharpa. För mig var detta den bästa låten för det var lättare att lyssna på när inte basen överröstade allt annat.

Som ungdomsreporter hoppas jag ge lite modernare perspektiv. Hoppas ni gillar det!

Plats: Sweden Rock Festival, Sweden Stage
Artist: Black Star Riders
Betyg: 3

Det är lika trist varje gång ett bra band får en otacksam uppgift att tackla. När regnet vräker ned och vinden sliter i prassliga regnrockar krävs det ett rutinerat band som ändå ger allt för sin publik. Ett sådant band är Black Star Riders. Med den klassiska sättningen från ursprungsbandet Thin Lizzy bjuds den ganska fåtaliga publiken framför Sweden Stage på ett gediget hantverk och entusiastiska musiker. Men vädret är en tung motståndare och strömmen av folk som lämnar området är lika strid som regnet från himmelen.

Jag skänker en medkännande tanke till alla som är på väg mot sina dränkta tält och blöta packningar. Det är hårt liv att vara på festival. Det är likaså ett hårt liv att ha som uppgift att få folk att glömma omständigheter som regn och rusk och vädrets elände och det gör Black Star Riders förtjänstfullt. Det här är riktigt bra festivalrock och bandet ska ha all credd för att leverera när det som mest behövs.

 

 

Plats: Sweden Rock Festival, Rockklassikertältet
Artist: Myrkur
Betyg: 3
Den danska popsångerskan Amalie Bruun gjorde en musikalisk helomvändning 2014 när hon startade sitt black metal-projekt Myrkur. Med en röst som en älvas och med en mullrande ljudmatta av klassiskt sataniskt snitt är Myrkur en spännande och intressant upplevelse. Musiken är alltså ganska traditionell black metal men med inslag av folkmusik och fornnordiska toner. Sångerskan flankeras av tre buttra munkar i rocksättning med trummor, bas och gitarr. Ljudbilden är från och till lite väl mycket grötig ljudmatta men sångerskans ljuva stämma flyter ovanpå mullret likt den lätta dimman en midsommarnatt.

Jag kommer osökt att tänka på skogsrået som lurar i sommarnattens dimma. En skönsjungande andevarelse som lockar trånande offer ned i avgrunden. Och plötslig avbryts de sköna tonerna av sataniska väsande skrik som får blodet att isas. Just det sataniska väsandet är lite svårt att förlika sig med. Det fyller sin uppgift och det räcker kanske med det. Det är det sista offret hör innan mörkret tar vid.

Poliser med automatvapen står vid ingångarna till festivalen. För första gången sedan jag började bevaka den här festivalen har otrygghetsfaktorn med den internationella terrorismen gett sig tillkänna. Inte så att jag alls känner mig rädd faktiskt. Det är dock en ny aspekt på festivallivet. Vi har tillsammans noga gått igenom vad vi gör om något händer. Bestämt återsamlingsplatser och ritat flyktvägar om det skulle komma att behövas. Det känns lite underligt.

I vanliga fall när vi talat säkerhet har det handlat om hur man agerar i publikträngsel eller om man hamnar mitt i en mosh. I år har det varit på ett helt annat plan. Men vi är någonstans runt 35000 människor som bestämt att inget får störa den stora folkfesten. Vi låter inte rädslan vinna. Vi är här för att rocka!

Ikväll är det mjukstart med större delen av festivalområdet avstängt och endast musik på tre mindre scener. Vi återkommer med rapporter från några spelningar lite senare.

Nytt för i år är att Kulturbloggen har en ungdomsreporter på plats utöver det vanliga crewet. Maria Åman har hand om fotograferandet i vanlig ordning och jag har ansvar för skrivandet. Olof 13, snart 14, år kommer ge lite andra perspektiv än det jag brukar leverera. Unga fräscha ögon på en festival där medelåldern ligger närmare 50 än 18 och där många av banden är att betrakta som dinosaurier från Trias, Jura och Krita, mer än något piggt och modernt.