Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bob Dylan

Sylvester Schlegel förband för Bob Dylan

by

sylvesterschlegel

Sylvester Schlegel öppnar för Bob Dylan i Helsingborg och Göteborg, berättar ett pressmeddelande:
Den 14 juli spelar Bob Dylan med sitt band på Sofiero Slott i Helsingborg och den 15 juli på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Nu står det klart att det blir Sylvester Schlegel som blir Bob Dylans supportakt i båda städerna.

”Att få dela scen med Bob Dylan är en obeskrivlig ära. Han har lärt mig allt jag kan. Det blir helt enkelt inte större än så här.” Sylvester Schlegel

Före detta The Ark-trummisens solodebuterade med svensk-språkiga albumet ”Led mig bort, led mig hem” i början av april. Sedan dess har hyllningarna stått som spön i backen och han har kallats en ”Pugh Rogefeldt för 2010-talet”.

”The Arks forne batterist med imponerande namn gör solodebut på sitt modersmål och låter som om han aldrig har gjort något annat! Med en lättälskat svajig röst – ibland inte helt olik Magnus Lindberg – vältrar sig Schlegel i sentimentalitet och uppväxtromantik, klassiska springsteenismer staplas på varandra – ”med vinden i håret och bruket i ryggen” – men inte alls på något oävet eller för enkelt vis.” Andres Lokko, SvD

”Led mig bort, led mig hem känns som en rakt igenom ärlig skiva, helt fri från ängslan över vad som skulle kunna tänkas vara rätt ­eller fel. Även musikaliskt har vi att göra med en traditionalist som inte skäms för att han kan sin rockhistoria. Schlegel namndroppar Bob ­Dylans ”Blonde on blonde” och lånar ett slut från Springsteen men till skillnad från smålänningens ­tidigare soloprojekt The Guild, som grävde djupt i The Bands bördiga Woodstock-jord, är det här pop. Brygd på, bland ­mycket annat, Phil Spector, Blur och lika delar Abba och gammal progg.” Håkan Steen, Aftonbladet

”Led Mig Bort, Led Mig Hem är en blixtförälskelse svår att sätta fingret på, där Håkan och Markus Krunegård-känslan får samsas med fulsnygga refränger. Absolut trallvänligt, men med ett innehåll värt att lägga märke till.” Danielle Delbro, Gaffa

Den 14 juli spelar Bob Dylan med sitt band på Sofiero Slott i Helsingborg och den 15 juli på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Sylvester Schlegel öppnar båda kvällarna och med sig på scenen har han medlemmar ifrån Melody Club och Skilla, samt indie-fenomenet Christine Owman.

Utöver de två konserterna med Bob Dylan kommer vi få se Sylvester Schlegel på fler ställen i sommar. Se samtliga turnédatum här nedan.

Datum

Bob Dylan – support: Sylvester Schlegel
14.7 – Helsingborg, Sofiero Slott
15.7 – Göteborg, Trädgårdsföreningen

Sylvester Schlegel – övriga turnédatum
19.6 Malmö, Pildammsteatern (duettafton)
28.6 Malmö, Far i hatten (Gästartist Klubb Slowfox)
5.7 Kalmar, Stensökrogen
6.7 Sölvesborg, Slottsudden Festival
18.7 Alvesta, Tyrolen (+ Mikael Wiehe, Emil Jenssen mfl)
1.8 Norrköping, Munken in the park

Skivrecension: Bob Dylan – Tempest

by

Artist: Bob Dylan
Titel: Tempest
Betyg: 3

Numera vet en ungefär vad en ska vänta av Bob Dylan. Förbi är de tvära kasten och de egensinniga infallen. Kanske är det artistiska genidragen också förbi. Med Tempest gör Dylan inget som han inte gjort på sina senaste skivor. Skivor som sedan Love and Theft 2001 egentligen inte varit speciellt uppseendeväckande. Vi tas igenom en något sävlig bluesfolkig berättelse med fina arrangemang och kompetenta musiker. Dylans röst är som den har varit de senaste tio-femton åren. Rå, rosslig och liksom lite stötig. Inte så stötig som det ibland kan bli på hans konserter där han liksom spottar ut fraserna. Här är det mer sång och frasering.

Visst är det några fina stunder på skivan, som Tin Angel och Narrow Way men någon ny given topplåt får vi inte. Inte som Workingmans Blues #2 på Modern Times från 2006 eller Mississippi från nämnda Love and Theft.

Vi kanske inte vet om Dylan kommer transformera sig igen och kanske ska vi hoppas, för med Tempest kommer inget annat än ytterligare en habil folkskiva för en lat söndagsförmiddag. Precis som när Together Through Life kom 2009 sätter jag hellre alla gånger på Time Out of Mind från 1997 eller Oh Mercy från 1989 som båda är av samma typ som Tempest men hästlängder bättre.

Text: Jens Lundberg

Fler recensioner: Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bob Dylan släpper nya albumet ”Tempest” 12 september

by

I år är det 50 år sedan Bob Dylan släppte sitt självbetitlade debutalbum, detta firar han med att släppa ett helt nytt studioalbum, ”Tempest”, berättar ett pressmeddelande:

Albumet blir Bob Dylans 35:e i raden och innehåller tio nyskrivna låtar, producerade av Jack Frost. ”Tempest” är uppföljaren till Dyalns hyllade album ”Together Through Life”, från 2009.

2006 släppte Bob Dylan albumet ”Modern Times” som gick rakt in som #1 på Billboard top 200 och har sålt mer än 2.5 miljoner exemplar. Plattan bidrog till att Dylan fick ytterligare två Grammys till sin samling.

Bob Dylan har även blivit tilldelad Pulitzer Prize (2008), Kennedy Center Honors (1997), Polarpriset (2000) samt åtskilliga utmärkelser och hyllningar.

Modern Fantazias – en fantastisk resa genom den amerikanska musiken

by

Modern Fantazias
Dirigent: Hans Ek
Södra Teatern, Stockholm
17 mars 2012
Betyg 5

Ett tåg närmar sig, vi hör hur tåget rör sig mot spåren och vi hör i bakgrunden sorlet från de resande, alla som är på väg. Sedan börjar det i full fart med ”Pickin the Devils Eye”, en traditionell fartfyllt amerikanska folksång. Ni vet, en sådan där låt som kan spelas på en pub i en liten stad långt ute på landsbygden och det går inte att låta bli att stampa takten.

Det kunde publiken på Södra Teatern inte låta bli heller. Om de inte stampade takten, för det gör inte vi svenskar, så gungade de i takt. Det gick inte att vara helt stilla. Grannen som satt bredvid mig i salongen stampade faktiskt till och med takten.

Dirigenten Hans Ek bjöd in publiken på en resa genom den amerikanska musiken, en slags presentation av den amerikanska själen, förmedlad i musik: hymner, country, folkmusik och popmusik i ett ovanligt arrangemang med en orkester som var en blandning av en kammarorkester och ett popband. Där fanns stråkar som fiol, cello och basfiol och där fanns blåsinstrument och där fanns slagverk, gitarrer, elbas och keyboard och många sångare.

Att höra Bob Dylans ”You´re gonna make me lonesome” med stråkar och blås omväxlande med sång och gitarr – det var mäktigt.

En annan av kvällens stora upplevelser av Bobby Braddocs ”Wild Irish Rose”. Det var så vackert att jag önskade att låten aldrig skulle ta slut.

Vi fick också höra en alldeles speciell tolkning av Beach Boys ”Pet Sounds”.

Andra sånger vi fick höra tolkade på Hans Eks sätt var ”Nearer My God”, ”Jesus was a crossmaker”, ”The Gladioator”, ”God Bless the USA” och ”Are You Lonesome Tonight”.

Patriotism, storslagna känslor och gudstro var några av de teman som var genomgående, men jag kände också igen stumfilmstiden och Frank Sinatra-tiden i musiken, som gav många associationer och bilder. Amerikansk musik har påverkat oss på många sätt, vi förknippar ofta viss musik med speciella händelser och den amerikanska musiken har vi hört i många sammanhang eftersom amerikansk kultur är stark i Sverige.

Om ”Modern Fantazias” kommer till någon festival i sommar – då tänker jag inte missa chansen att få uppleva det här igen. Konserten spelades in av Sveriges Radio och kommer att sändas någon gång i april, också.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Hans Ek? Läs den här.

Mer om Hans Ek på hans hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dylan – en kärlekshistoria av Håkan Lahger, tar tid att läsa trots att den inte är särskilt tjock

by

Titel: Dylan – en kärlekshistoria
Författare: Håkan Lahger
Förlag: Norstedts
Utgiven: September 2011
ISBN10: 9113026534
ISBN13: 9789113026534

Dylan – en kärlekshistoria av Håkan Lahger är en fascinerande vandring kring Dylan. Lahger berättar inte i kronologisk ordning om Bob Dylans liv, det är långt ifrån en traditionell biografi. Istället har Lagher träffat olika personer som har Dylan betytt något för, eller tvärtom: de har inte alls uppskattat Dylan. Men oavsett sitt förhållande till Bob Dylan har Dylans musik och texter påverkat de flesta, om inte genom att han i sin tur påverkat andra som påverkat andra …
På så sätt får jag som läsare av biografin ett mycket vidare och djupare förståelse av Dylan.

Trots att boken är väldigt välskriven och har flyt och är jätterolig att läsa är den samtidigt väldigt mastig att läsa, för varje stycke har så mycket information. Jag kan inte skumläsa, jag som annars läser rätt fort har tagit lång tid på mig att läsa denna bok som ändå inte är särskilt tjock.

Bob Dylans text och musik har präglat en generation svenskar. Oavsett om man gillar Dylan eller inte, så är det så. Lahgers bok är mer en reportage- och intervjubok. Den utgår från Bob Dylans liv, möten med ett antal kända och okända svenskar.

Vi möter Jörgen Lindström som spelade denunge pojken i Bergmans film Tystnaden. Han berättar varför han vigt sitt liv åt Dylan. Lindström är en av världens främsta experter på Bob Dylan, en svensk som sett närmare 150 Dylan-konserter världen över.

Andra vi möter i boken:
Izzy Young, som upptäckte Dylan i New York i början av sextiotalet och arrangerade hans första konsert, skildrar en annan tid och ett annat liv
Nikke Ström som var var musikerkompis med Totta Näslund, vår främste Dylantolkare.
Ola Magnell talar om hur han blev så förknippad med Dylan att han till slut inte ville höra talas om mannen. Gunnar Harding som visar på Dylans förmåga att göra andras verk till sina egna.

Svenska Dagbladets recensent är rätt kritisk och skrev:

Lahgers bok om Bob Dylan rymmer alltför mycket strunt på slafsig prosa för att övertyga. Men så lyfter det när han träffar Izzy Young, folkmusikpionjären som arrangerade de första konserterna i Greenwich Village med många av 60-talets folk- och protestsångare, däribland Bob Dylan.

Izzy Young, sedan länge bosatt i Stockholm, har berättat sin historia många gånger, men när Lahger återger den får hans prosa en lust och lyster som även präglar de intryck från dagens Greenwich Village som samtalet med Young övergår i.

Själv är jag inget fan av Bob Dylan. Jag har inget emot honom heller, jag har ett ganska svalt förhållande till honom. Jag kan tänka mig att den som kan sin Dylanhistoria får ut ännu mer än jag av boken, för han eller hon kommer ju att få en fördjupat förståelse och dra egna paralleller till vad de intervjuade berättar. Jag fascinerades av hur en del kan ge sig så hän åt dyrkan av en artist att de reser världen runt och byter kassetband med varandra. Jag tycker rätt synd om den man som fått en sådan ikonstatus – och jag har verkligen fått respekt för Dylans egensinnighet efter att ha läst boken.

Fast jag håller också med Svenska Dagbladets recensent om köttbullsreceptet:

Dessutom undrar jag vad den skicklige Christer Olsson gjort för ont för att tvingas stoltsera med ett matrecept i boken. Hans tomatsås och Dylans köttbullar är lika intressanta som Sten Bromans viskyköttbullar och Jan Myrdals saffranspannkaka.

Fler recensioner av boken: Expressen och Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,