Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popmusik

Paul Simon med nytt album: So beautiful or so what

by


Artist: Paul Simon
Titel: So beautiful or so what
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-04-11

Paul Simon. Mannen, myten, musiken och legenden. Första hiten för över 50 år sedan och nu vid nästan fyllda 70 får han yngre hypade band som Vampire weekend att framstå som bleka, urvattnade kopior. Två av mina absoluta favoritplattor har han redan gjort, dels den psykadeliskt inspirerade Bookends i duon Simon & Garfunkel, dels Graceland – hans artistiska och kommersiella höjdpunkt under solokarriären. Och nu har han gjort en till. Favoritplatta.

Nu undrar ni kanske om jag har drabbats av ’gammal-favorit-gör-lite-bättre-än-OK-skiva-och-recensenten-gör-vågen-syndromet’? Eller är skivan verkligen så bra? Ja, den är så bra och ännu bättre. De flesta av låtarna skulle platsa på Graceland och med tanke på att det är 25-års jubileum för Graceland skulle det ha varit enkelt för Simon att kalla skivan för Graceland II och få en storsäljare. Rösten är lika bra som tidigare och han är fortfarande en gudabenådad låtskrivare, albumet är dessutom skickligt producerat av en annan 60-tals gigant – Phil Ramone. Överhuvudtaget har han en förmåga att samarbeta med rätt folk som lyfter musiken med sina insatser.

En skillnad mot Graceland är att de afrikanska influenserna är mindre framträdande, bara i ’Rewrite’ tillåts de dominera – då i form av afrikanska stränginstrument. I ’Dazzling blue’, den bästa låten, används indiska slagverk som höjer låten ytterligare ett par snäpp. Annars är den främsta influensen amerikansk blues, inte segt tunggung utan snabba, coola rytmfigurer i stil med Son House eller Ry Cooder. Gamla och halvgamla gubbar som ser bluesrock som det nya svarta finns det redan för många av, Paul Simon är tack och lov inte en av dem.

Däremot faller han ner i det stillsamma balladträsket ett par gånger. ’Questions for the Angels’ och ’Love and hard times’ är två komaframkallande låtar som tyvärr drar ner betyget ett steg. ’Love and hard times’ har visserligen en kul text om hur Gud och Jesus gör en artighetsvisit på jorden och en rastlös Gud konstaterar att människorna är ena ruggiga typer och att det är bäst att de drar vidare innan lynchmobben kommer. Stillsamma ballader är ju annars gamle kollegan Art Garfunkels signum, han har dessutom förmågan att få sånt här smörigt slisk närapå njutbart med sin sagolika röst.

Om man räknar bort den korta instrumentala ’Amulet’ finns det ändå sju superba låtar kvar, fler än de flesta artister gör på en livstid. Paul Simon är en av de gamla hjältarna som fortfarande kan överraska, som fortfarande bitvis är genial. Förmodligen den enda nu när Johnny Cash är död.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Gorillaz: The Fall, recensionen

by

Artist: Gorillaz
Titel: The Fall
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 16 april på vinyl, 20 april på CD.

Musiken är inte ny, The Fall släpptes till fansen som gratis download redan vid jul 2010 men först nu släpps skivan på LP. Plattan är resultatet av sångaren Damon Alarns dötid under höstens USA turné. Vad han har gjort är att med diverse appar på sin ipad knåpat ihop ett gäng låtar likt en blogg. Spåren är döpta efter platser de besökt och personer de mött under resans gång.

Men musikaliskt är det smärtsamt, det låter stundtals riktigt illa. Rytmerna och melodierna är intetsägande, produktionen onyanserad och musiken unken. Att underhålla sina fans med ett slags musikjournal kan jag se tjusningen och idén med, men vem som fyra månader senare skulle vilja köpa låtarna och låta dem snurra på skivspelaren förblir en gåta.

Kommer ni ihåg när man gjorde egna ”låtar” och ringsignaler på mobilen genom att välja gitarrslingor, trumslingor och så vidare? Tänk er något liknande men med lite fler finesser och ett större utbud av
slingor. Lägg sedan till en mans leda och tristess. Då har ni soundet på The Fall.

Det andra spåret Revolving Doors är så gott som det enda spåret som fungerar och skulle platsa på en ordinarie Gorillazplatta. Där serveras lyssnaren den hemtama släpiga sången som är ett signum och
musiken fungerar. Någorlunda. Bobby in Phoenix skulle kunna bli ytterligare ett bra spår som lättar
upp men den känns klyschig rakt igenom textmässigt och i sitt upplägg.

Damon sa själv när låtarna först släpptes att det var lika bra att låta folk ladda hem dem gratis då han inte förstod vem som skulle betala för dem. Frågan är om han ändrade sig eller vem som tog beslutet att släppa dem – igen.

The Fall ska ses för vad det är, en mans dagbok under en turné. Den andra frågan som bör ställas är varför Damon inte har använt sig av de enorma resurser som finns inom bandet (bland annat två före detta The
Clash-medlemmar) och istället plinkat på sin förvuxna iphone. Musiken blir lidande.

Rekommenderas för dem där riktigt inbitna Gorillazanhängarna som prompt ska äga allt som bandet producerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rapport från Guano Apes spelning på Nalen

by

Återförenade Guano Apes, bandet som ”nästan tog över världen”, intar Nalen för sin första spelning på svensk mark på närmare åtta år.

Bandet är extra taggade ikväll, förklarar sångerskan Sandra Nasic, för de har precis toppat tyska hitlistan med sin nya skiva, Bel Air. Och det kan man verkligen se. Vilket liv, vilken stämning! Alla medverkande är i sitt livs toppform och genomför en av de absolut starkaste spelningar jag någonsin sett i en så liten, intim miljö. Bandmedlemmarna flörtar ständigt med publiken och skämtar om att de överväger att flytta till Sverige om ölen blir billigare.

Lite otippat känns faktiskt ”Sing That Song” som kvällens starkaste låt, låten som verkligen trollbinder publiken. Trots en underbar setlist så finns det ett par spår som slår igenom lite extra – ”Then The Ships Arrive”, ett fantastiskt spår från den senaste skivan som visar att Guano Apes fortfarande kan skriva hits, och ”This Time” gör att det trots ynka 135 närvarande formligen kokar i lokalen.

Den makalöst energiska spelningen avslutas med ett mäktigt extranummer som inleds med en instrumentell insats, som bevisar vilka fantastiska musiker Sandra har bakom sig, och avrundas med ”Lord Of The Boards” som knyter ihop säcken på ett ytterst professionellt sätt.

Guano Apes fick aldrig det internationella genombrott de förtjänade på 1990-talet, men om de fortsätter leverera på det här sättet kan det mycket möjligt fortfarande vara på väg.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Niki & The Dove spelar i Sverige i sommar

by


Redan innan Niki & The Dove spelades på radio i Sverige första gången hade Radio One och NME hyllat dem i England. Genom Sub Pop är det nu dags även för USA att få smaka på Niki’s klassiska poplåtar draperade av fantasifulla och spännande produktioner, berättar ett pressmeddelande som också talar om att duon kommer till Sverige för flera spelningar i sommar:

Seattlebolaget Sub Pop skapade en gång i tiden grunge-vågen när de gav ut Nirvana och Soundgarden. Sedan dess har mycket hänt men deras varumärke står fortfarande för högsta kvalitet med stora internationella framgångar för bl.a. Fleet Foxes och Band of Horses. Därtill kan vi stolt presentera ett antal exklusiva spelningar i Skandinavien i sommar!

Niki & The Dove är Malin Dahlström och Gustaf Karlöf . Tillsammans gör de eldig elektronisk pop med ögonkast såväl bakåt som framåt i pop-historien. I september förra året släppte de sin första singel (AA-singlen ”DJ Ease My Mind”/”Under The Bridges”) och lovorden haglade. Sunday Times kallade de båda låtarna för ”The two greatest alt-pop songs of 2010″ och klassiska musikbibeln NME har redan utnämnt bandet till ett av 2011 års stora genombrott i ett flertal artiklar. Singeln släpptes på legendariska London-labeln Moshi Moshi som bland andra inhyser Hot Chip, Florence & The Machine och The Drums.

I december släppte bandet låten ”Mother Protect” som en white label på sin egen hemsida, den växte snabbt på bloggar runt hela världen och har placerat bandet som ett av de heta tipsen för breaking act 2011. Eller som NME uttryckte det i en av sina hyllningar:

”’DJ, Ease My Mind’ is an anthem in waiting so pristine it’s giving Robyn and Lykke sleepless nights”

I sommar spelar Niki på följande platser i Skandinavien:

7.5 Huskvarna, Popadelica
13.7 Stockholm, Debaser Slussen, Klubb Loaded
15.7 Arvika, Arvikafestivalen
16.7 Tönsberg, Slottsfjellfestivalen (N)
28.7 Östersund, Storsjöyran
30.7 Emmaboda, Emmabodafestivalen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jennie Abrahamsson: The Sound Of Your Beating Heart, bitvis medryckande finpop

by

 

Artist: Jennie Abrahamsson
Album: The Sound Of Your Beating Heart
Betyg: 3.
Releasedatum: 13 april

Jennie Abrahamsson har en bakgrund i banden Yukon AK och Heed, båda i alt-countryskolan, och har släppt två album på egen hand. Detta tredje album har förutsättningar för att ge henne ett större erkännande. Här får vi en tillgänglig och bitvis ganska medryckande finpop med sikte på radiorotation.

Produktionen är ambitiös, men liksom många andra artister i samma genre kommer man inte från de där skavande, att det låter så snällt, tillrättalagt. Var finns ilskan, hatet, när biter det till? Med det inte sagt att det är ointressant. Trycket i introt i Wolf Hour gör att man från första början stampar takten, här har också Abrahamssons röst en spännande ton som förstärks av mixningen där hon körar sig själv. Låten blir ett sorts singer/songwritersvar på Robyns Cry When You Get Older. I nästkommande låt Hard To Come By får vi ett effektivt söderhavsdoftande komp.

Det senare är återkommande, Abrahamsson har velat klä sina låtar i finkläder som hon själv säger, och kryddar med instrument som bryter mot den klassiska popsättningen. När det är som bäst är skivan en uppvisning i hur man sätter samman enkelt låtskrivande med spännande produktion, ett annat exempel är Give It Up som också har ett driv som hör hemma på vilken Jenny Wilsonskiva som helst. En sorts worldgospel.

Tyvärr räcker inte alla låtarna hela vägen, en bit in i skivan märker man att intresset svalnat. Det är fint, men lite ängsligt och karaktärslöst. Ett sorts vänt sätt att sjunga på som inte når upp till Beth Ortons, eller Kathryn Williams höjder. Nä, som bäst lyckas Abrahamsson när hon är mer poppig och melodiös, och ger rösten mer attack.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,