Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

The Haunted – Unseen, soon to be unheard

by

Artist: The Haunted
Titel: Unseen
Betyg: 3
Utgivningsdatum:16/3 2011

The Haunted är ett melodiskt thrashmetal-band från glada Göteborg. Bandet släppte sin första skiva 1996 och det är nu dags för deras sjunde studioalbum. Och till alla er som tror att ni vet hur det kommer låta, get ready for a surprise. Själv höll jag på ramla av stolen när jag satte på deras nya”Unseen”.
Vad i helsike har de gjort!? Vad är det för progressiv melodiös rock jag hör genom mina högtalare? Inga thrashriff så långt örat kan höra. Det är så fruktansvärt tråkigt att lyssna på. Även om det känns lite elakt att säga, men jag hade faktiskt väntat mig så jäkla mycket mer.

Jag tror att de flesta Haunted-fans är besvikna. Och jag förstår dem absolut. Det finns inte en enda låt jag kan relatera till. Den är som klibbig smet som bara fastnar i öronen. Nästan alla låtar låter som mellanspår, för att fylla ut mellan hitsen, problemet är att på denna skiva så finns inga hits.

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om skivan utan att låta som en elak gnälltant. Jag tror att folk bara måste lyssna på skivan och skapa sig en egen uppfattning. Det kanske bara är jag som är dum i huvudet.
Om jag ska välja ett bäst spår på skivan så får det bli No ghost. Den är lite halvsvängig och låter nästan som att den skulle kunna komma från en äldre platta. Annars kan jag inte säga att något var utmärkande bra, vill inte ljuga för er.

Och om någon från The Haunted läser detta, LÄGG NER. Denna nya fas är ocool och horribel och vi vill ha fler plattor som Revolver (2004).

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skivrecension: The Van Jets med Cat Fit Fury

by


Artist: The Van Jets
Titel: Cat Fit Fury
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-01

The Van Jets spelar en sorts frejdig gitarrpop som består av lika delar ungdomligt oförstånd, hitlistehunger och begåvning.

Gruppen kommer från Belgien och har haft flera listframgångar i hemmavid. Cat Fit Fury är deras album nummer två och är tänkt att bli det internationella genombrottet.

Låtmaterialet är ojämnt. Från den intensiva Comes The Crying – med kvidande sång och galet uppskruvade gitarrljud – till den monotona Matador, som får betraktas som ren utfyllnad. Frågan är om gruppen egentligen själva vet vad man vill göra för sorts musik – pop, punk eller rock ’n roll?

Gruppens eget svar är att man gör skitig och vacker garage-glamrock. Man säger att “violence and beauty, guitar riffs and great songs, the masculine and the feminine, all build up to produce The Van Jets unique chemistry.”

The Van Jets vill mycket, och det är inget snack om att här finns begåvning, men trots att man larmar och gör sig till så misslyckas man med att beröra på djupet. Musiken är på låtsas. En sorts legobits-rock.

Som en något äldre lyssnare vill jag tillsammans med Charles Bukowski ge The Van Jets några välmenande råd: Ät bara godis på lördagar, lyssna på era landsmän dEUS, och Portishead, och kanske rentav Beatles. Sov hela dagarna och klättra i träd på nätterna. Dansa magdans framför skära ljus. Bo i en tunna. Plantera tulpaner när det regnar. Gift er med en enbent kvinna och raka er med kniv. Och skär in era namn i hennes arm. Borsta tänderna med bensin.

Så kommer nästa album att bli riktigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Danny Saucedo med In The Club, han borde kunna bättre

by


Artist: Danny Saucedo
Album: In The Club
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-09

Med In The Club visar Danny att han kan klara sig förträffligt utan Erik och Mattias i E.M.D. och att hans röst är tillräckligt bra för att lämna något typ av avtryck på de som har sett Melodifestivalen 2011. Men om man ska se det från ett större perspektiv, når inte Danny upp till den nivån som krävs för att bli internationellt känd. Låttexterna är förutsägbara och det är ingenting nytt. Man tycks ha hört det här förut.

Musiken är en behaglig blandning av pop och housemusik som går förvånansvärt bra att lyssna på. Dock hör man inte så mycket av Dannys röst då den ofta försvinner bland den livliga housemusiken, vilket är synd för de gånger han går upp i falsett låter det riktigt fint.

Rap tillkommer i de flesta av låtarna på plattan. Ibland är rappen hans räddning som i ’Never Gonna Take Us Down’, då han medverkar med Swingfly, men i andra låtar, som ’In Love With A Lover’ när det är Danny själv som rappar, drar det ner hela låten.

Låten ’In The Club’ passar bättre live på Melodifestivalen där tittaren distraheras av danssteg. På albumet är det lättare för lyssnaren att lägga märke till den tunna, enformiga låttexten.

Den sista låten på albumet är en ballad, ’Cassandra’. Den lugnare låten gör Dannys röst starkare. En bra avslutning på en okej skiva.

Med albumet In The Club har Danny Saucedo gjort det som förväntats av honom. Skivan i sig är medelmåttig och lite pojkbandsaktig.

Relaterat:
Betyg 2 i Göteborgsposten
Fler recensioner samlade hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Richard Lindgren med Memento – Best of + rare and unreleased tracks 1994-2010

by


Artist: Richard Lindgren
Titel: Memento – Best of + rare and unreleased tracks 1994-2010
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 7 april 2011

Det är lite hest. Smak av Leonard Cohenpoesi. Mycket Bob Dylansinspiration. Det är en känsla av ödesmättad undergångsstämning. Han är totalt eller nästan helt okänd för publiken norr om Skåne. Men han, Richard Lindgren är en mycket speciell sångare, med mycket speciella texter och ett framförande som skapar närvaro och för oss in i hans tankevärld. Det berör och man glömmer inte efter att ha hört honom en gång.
Nu släpper Richard Lindgren och skivbolaget Rootsy, en samlingsbox på tre CD-skivor med spår från 1994 – 2010. 46 inspelningar varav 22 tidigare inte getts ut.

Richard Lindgren är i första hand en scenartist. Det är hans närvaro och suggestiva stil som fångar publiken och det var det som gjorde mig till fan. 1996 gjorde han sitt debutalbum – live i studion, utgett med egna medel. 1997 gjorde han några inspelningar med producenten Martin Hennel. Påstås vara det bästa han gett ut, men det blev bara demos.
Martin Hennel har bl.a arbetat med Wilmer X och står bakom flera av Hoola Bandolas och Mikael Wiehes framgångar.
Richard hörde jag första gången med Mary Gauthier (am singsongwriter) på Scalateatern i Stockholm, 15 minuter med Richard kändes mycket kort och det fanns en kännsla av mersmak. Han förtjänade mer än att bara vara support. Richard är en av Mary Gauthiers stora favoriter den som hon alltid vill ha med sig på turneerna i Sverige.
Det är också Mary som skrivit förordet till Memento (återblickar) där hon bla skriver “det sägs att det inte finns en mer ärlig man än en döende och Richard Lindgrens sång och texter får mig att tänka på en döende man. En man som inte har något att förlora. Han sjunger naket och äkta, skapar intimitet och ger en känsla av att han anförtror sitt hjärtas innersta tankar just bara till mig.”
Jag instämmer i Marys ord, han utelämnar sig själv, sitt sökande, minnen från resor och händelser, bitar ur barndom och uppväxt. Inte alltid ett lätt liv att hantera men där musiken är livlinan. Jag vet bara en svensk artist till som sjunger sig in i hjärtat och ger sig själv fullt ut, Toni Holgersson. Jag skulle önska att Tonis texter fanns på engelska, fler borde få en chans att ta del av honom.
Richard Lindgren sjunger uteslutande på engelska, han gör det lika naturligt som skånskan som klingar när han pratar på scenen. Kanske är det så att just smärtan och vemodet inte skulle nå fram annars. Och vem vet, kanske inte heller Tonis innerlighet fungera på engelska.
Mary Gauthier “ when Richard sings “Baby I don´t belong in this world anymore” I feel it too. He is speaking my own life to me.”
Jag kan bara instämma.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Bob Hund – Det överexponerade gömstället, albumet alla hyllar

by


Artist: Bob Hund
Titel: Det överexponerade gömstället
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-16

”Lite av varje för ingen” sjunger Thomas Öberg i bob hund på nionde skivan Det överexponerade gömstället. Texten är inte en innehållsförteckning för skivan, utan ett exempel åt vilket håll bob hunds texter gått. Mer åt det finurligt samhällskritiska, eller politiska om man så vill, och bort från spexigt men charmigt nonsens.

Musiken är genomgående mörkare, där vi tidigare kunde höra Tralala lilla molntuss får vi nu mörka Ja, ja, ja, nej, överladdad av beslutsångest och ovilja. Såväl i text som i musik. Men egentligen är det ingen skillnad i deras inställning till musikens mening. bob hund letar efter oväder precis som förut, men gräver djupare för att hitta svaren. ”Ja, nej, kanske, vi får se” sjunger Thomas Öberg.

Osäkerheten och tveksamheten förstärks av skivans genomgående lite postpunkliknande komp. Ibland känns det som nyss Stockholmsgästande Wire, eller ett mer basmättat Young Marble Giants snarare än Sveriges gladaste band. Egentligen inte mig emot, men det mörka måste för att inte falla laddas med trovärdighet och vilja. Oftast lyckas bob hund, men ibland får viljan att leka med språket, bolla med orden, sångtexterna att likt överfyllda ballonger spricka. Det är en tunn linje att balansera på, men den pondus som Sveriges främsta popband har byggt upp gör att det är lätt att acceptera de få snedstegen.

Det mer allvarstyngda och analyserande bob hund är inte på något sätt en besvikelse. Skivan lever inte upp till tidigare klassiker som Omslag: Martin Kann eller Jag rear ut min själ, allt ska bort och den dåliga fantasi omslagsdesignern Martin Kann visar prov på är inget som återspeglas i bandet. Det här är ett steg framåt, åt sidan, 10 år bakåt och 100 år framåt. bob hund är reinkarnerade, precis som förut.

Betyg 3 i Expressen
Betyg 4 i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,