Teater Galeasen

Trust av Falk Richter
Teater Galeasen.
Premiär den 11 februari 2013

Trust är en pjäs, som behandlar vårt moderna samhälle och vi människor som lever i det. Det är en pjäs som väcker många frågor och får en att tänka till på om vi verkligen vill ha det samhälle vi lever i, men den ger inga svar till oss om vilka lösningar, som kan finnas.

Själva pjäsen är en intressant blandning av monolog, dialog och berättande av de tre skådespelerskorna. Den bryter därmed mot traditionell teater på ett intressant sätt. Det var hela tiden byten mellan dialoger mellan de tre personerna och monologer rakt ut till publiken.

Pjäsen rörde sig också utanför en traditionell scen genom att skådespelarna röde sig fram och tillbaka från scenen och bakgrunden och även gick ut utanför teatern och spelade utomhus. Det gav energi till pjäsen och gjorde att man som åskådare kände sig delaktig i det som hände i pjäsen.

Estetiken i pjäsen med musiken, kläderna och scenen fick mig att tänka på det vi i Sverige kallar för syntstil. Men inspirationen till syntare i Sverige kommer från flera håll, både ren syntmusik som Kraftwerk och D.A.F men också mer industri som Nitzer Ebb. Eftersom pjäsen är tysk – Richter är en av Tysklands viktigaste nutida dramatiker – kan man tydligt se att inspirationen både i musiken och kläderna kommer från band som Kraftwerk och Nitzer Ebb. En av kvinnorna i pjäsen hade även den typiska svarta syntslipsen. Musiken spelade också en viktig roll i pjäsen och det både dansades och sjöngs till musiken. Det passar också in i pjäsens framtoning om en modern mekanisk värld, där människor blivit utbytta mot ekonomiska värden, som Kraftwerk sjöng om redan i slutet av 1970-talet.

Jag tycker som sagt att budskapet, som pjäsen kommer med känns aktuellt och viktigt. Det behandlar de ekonomiska kriser, som verkar bli en allt mer varaktig del av den moderna kapitalismen. Namnet Trust är just en ordlek, som handlar om det. Vi känner allt mindre tillit till varandra i det moderna samhället, när pengar blir viktigare än sociala kontakter och trust är också en ekonomisk modell när en förvaltare (trustee) får i uppdrag att ta hand om andras pengar eller egendom. Den förvaltaren, som idag oftare är svårgreppade internationella storföretag, ska vi lita på tar hand om våra pengar. Pjäsen visar det absurda med det, hur enkelt de pengarna flyttas fram och tillbaka och även ibland helt kan försvinna.

Pjäsen har inga svar på hur vi ska komma ifrån den moderna ekonomiska fällan eller om det ens är möjligt, men den tar upp alternativ. Ska vi som konsumenter välja att rasera systemet genom att plocka bort alla våra fonder och börja använda fysiska pengar igen och därmed ta bort makten från banker och storföretag? Men då krävs att vi alla gör det för annars kan man sitta där och ha förlorat alla sina pengar och därmed också vår tillit till varandra. En annan möjlighet är att visa vårt missnöje genom t.ex. demonstrationer, men det är inget som Richter verkar tro på om man ska se vad han tog upp i pjäsen. Det som lyftes fram där är att visst kan vi gå ut och skrika i Che Guevara t-shirts från Prada, men energin för att göra det finns inte längre hos den moderna människan och ilskan som vi ibland känner går snabbt över när fonderna ökar igen i värde.

Det sista sättet är att någon inifrån systemet gör något. Toppcheferna inom bankerna och storföretagen gör med flit så dåliga affärer att hela det ekonomiska systemet havererar. I pjäsen visas på en tänkbar möjlighet att det är där medlemmarna i RAF har tagit vägen, de har infiltrerat affärsvärlden och försöker nu förstöra den inifrån.

Problemet här är att när kriserna händer, så finns det något som stoppar finansvärlden från att braka ihop och det är staten. När kriserna kommer går staten in och skjuter till det som behövs för att hålla kapitalismen igång. Det är som i Blå tågets gamla låt att staten och kapitalet håller ihop och gör att vi vanliga människor är kvar i ett system, som vi egentligen kanske inte vill ha.

Så pjäsen har inget förslag till hur en bättre värld ska skapas, men den ger en som åskådare en tankeställare om att försöka hitta lösningar. Fast egentligen kanske det redan är för sent, vi har blivit till mänskliga maskiner, som har samma värde på en marknad som pengar.

Alla de tre skådespelerskorna gör berömvärda insatser med sina uttrycksfulla kroppsspråk och det är bra att replikerna uttalas så tydligt att man hör vartenda ord utan ansträngning. Det är en fantastiskt bra och inspirerande föreställning vi fått oss till livs av Teater Galeasen.

Medverkande: Alexandra Drotz Ruhn, Anna Lena Hemström, Aleksa Lundberg
Regi/översättning: Annika Silkeberg

Text: Per Gustin