Foto: Ken Howard, Metropolitan Opera
I går kväll var jag på biograf Spegeln här i Malmö och såg Gaetano Donizetti´s opera ”Lucia di Lammermoor” och det var jag inte ensamt utan det var ganska så fullt, om än inte helt utsålt.
Det har blivit mycket Donizetti den här veckan, bl har jag ju sett två premiärer av
”Kärleksdrycken” på Folkoperan och om typ fjorton dagar har GöteborgsOperan premiär på ”Lucia di Lammermoor och med Kerstin Avemo, som Lucia och den turkiske tenoren Bulent Bezdüs, som gjorde stor succé som Rodolfo i La Bohème som gick på GO för några säsonger sedan, spelar hennes älskare Edgardo.
Enligt min mening är detta sannolikt ett av hans bästa verk, med reservation för att jag inte har sett särskilt många av hans närmare sextio olika verk. Orsaken till detta är naturligtvis att de flesta föreställningar som ges i Sverige just är ”Lucia di Lammermoor” och ibland ”Regementets dotter”, men utomlands spelas också andra av hans verk till exempel ”Maria Stuarda” och ”Linda di Chamonix” med flera.
Utsändningen kom även denna gång från Metropolitan Opera i New York och jag såg föreställningen via Folkets Hus Parkers digitala hus.
Det var en praktfull uppsättning och som alltid på Metropolitan bestod sångarna v de bästa sångarna som finns tillgängliga.
Bäst på plan var som förväntat Natalie Dessay som sjöng Lucia´s parti och därefter kom Joseph Calleja som sjöng hennes älskare Edgardo. Senast såg jag honom som Hoffmann och han var inte då dålig då heller, men igår var han helt fantastisk; nu räknar jag honom som en av de främsta i sitt fack. Där finns ju Natalie Dessay sedan länge.
Lucias bror sjöngs av Ludovic Tézier och det var ingen dålig prestation det heller, men jag tycker nog att han hade för mycket stål i rösten särskilt i andra akten. I sista akten var han dock alldeles utmärkt och hans röst var då som jag anser att den skall vara. Det får gärna finnas lite värme i rösten även om han agerar som en hänsynslös buffel.
En mycket bra prestation svarade Kwangchul Youn för i sitt parti som Raimondo. Hans insats efter vansinnesscenen var helt makalös och han hade dessutom flera höjdpunkter till.
En annan röst som jag lade särskilt märke till var den unge mannen som sjöng Arturos parti, men tyvärr hann jag inte uppfatta hans namn och det enkla programbladet (för enkla) som Folkets Hus gratis tillhandahåller ger inte heller någon vägledning. Inte heller kunde jag hitta uppgiften på Metropolitans hemsida, vilket jag faktiskt tycker är rätt anmärkningsvärt.
Nästan varje gång jag ser en föreställning från New York kan jag inte låta bli att imponeras av den fantastiska orkestern, men också den mycket duktiga körens insatser som alltid är precis väl avvägda.
Till den fina operaupplevelsen får jag också räkna den fantastiska scenografin för den var verkligen fantastisk och säkerligen mycket påkostad. Förvandlingen i andra halvan av andra akten var mycket skickligt iscensatt. Det var en ren njutning att se på hur rummet förvandlades från ett mörkt arbetsrum till en elegant balsal.
Det var dock en alldeles speciell föreställning på ett annat sätt för det fanns inte mindre än två pauser om vardera 40 minuter och även om jag delvis kan förstå anledningen därtill så är dt ganska jobbigt med två så långa pauser i en föreställning som egentligen inte tar mer en två timmar och en kvart att genomföra exklusive en eller två normala pauser.
Detta är en svaghet med att se opera på bio, men ärligt talat är det första gången som jag har upplevt detta som ett problem.
Ett annat problem som jag upplever allt starkare och starkare numera är dessa intervjuer eller rättare sagt intervjuarens sätt att ställa frågor på. Det känns rätt meningslöst och igår ansåg jag att Renée Fleming var nästan odräglig i sitt sätt att ständigt försöka ha koll på om hon fotograferades på bästa sätt. Nej, det är nog dags att begränsa dessa intervjuer om det inte är möjligt att ställa intressanta frågor dvs att vi som lyssnar får veta något väsentligt om den intervjuade. Det fanns dock några få undantag, men de svarade inte Ms Fleming för.
En annan sak som jag är starkt irriterad på är dessa ständiga tiggerier om att vi borde passa på och skänka pengar till Metropolitans viktiga operaverksamhet och vem inbillar sig att jag på måndag kastar mig på telefonen och ringer till New York för att meddela hur mycket pengar jag är villig att skänka?
Jag förstår att det är viktigt för Metropolitan Opera att få in så mycket pengar från andra håll än just biljettintäkter, men de använder sig av helt fel metoder, som möjligen fungerar i USA, särskilt som denna typ av gåvor är avdragsgilla i en amerikans självdeklaration, men för publiken utanför USA är den inte särskilt gångbar.
Mitt förslag till lösning på detta problem med finansieringen är att Metropolitan Opera inför ett sorts medlemskap som är kopplade till förmåner som jag kan använda mig av i Sverige och kanske vid ett besök på Metropolitan Opera i New York. Detta förslag har jag skickat till operahuset, men någon reaktion har jag ännu inte fått.
Sammanfattningsvis var det trots allt en praktfull operaupplevelse som vi bjöds på igår kväll och sådana operakvällar vill jag gärna ha fler av.
