Recension Kasimir & Karoline
Av Ödön von Horváth
Regi Maria Åberg
Originaltitel Kasimir und Karoline
Översättning Herbert Grevenius
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 14 mars 2015
Kärleken fårgår aldrig så länge du bara inte blir arbetslös.
Kasimir och Karoline älskar varandra. Karoline jobbar på kontor, Kasimir är chaufför, eller rättare sagt, var chaufför. Nu är han arbetslös. Paret anländer till en festplats någonstans i mellankrigstidens Tyskland. Ovanför dem svävar den zeppelinare som är lika avlägsen dem som månen.
Kasimir är osäker på om Karoline kommer att älska honom nu när han är arbetslös. Han blir mer och mer aggressiv och stöter bort henne av rädsla för att bli bortstött., vilket sårar henne. Å andra sidan finns det andra män på festplatsen …
Stämningen i Kasimir & Karoline påminner om den klassiska musikalen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin från 1939. Det är en blandning av elegans och dekadens, fattigdom och rikedom, drömmar och illusioner. Fattiga, rika, nyktra, berusade, mäktiga, maktlösa, vackra och vanställda i en salig blandning.
Ödön von Horváth beskriver sina pjäser som tragedier. ”De blir komiska bara därför att de är kusliga”. Han hänvisar till ett begrepp av Freud – das unheimliche – när det familjära blir det främmande. Kasimir & Karoline var kära, är kära, men osäkerheten inför framtiden gör att deras kärlek transformeras till något främmande.
Det är första gången jag upplever att Hipps nygamla scenlösning med läktare på fyra sidor om scenen bli en begränsning. Teatern har tvingats offrat en läktare för att bygga en fond i tre våningar. Den domineras av en gigantisk mun med understundom lysande ögon. De som träder in i munnen når såväl berg-o-dal-banan som krogen.
Det är en stor ensemble där duon Anders Carlsson & Karin Lithman i huvudrollerna driver handlingen framåt. Min personliga favorit är dock Johanna Rane som Erna, flickvän till ligisten Franz Merkl. Hon har inte så många repliker, men lyckas med små medel visa en ung kvinna som på ytan verkar svag och hunsad, men som i själva verket är stark och kapabel.
Jag gillar även att det händer saker i bakgrunden som inte är relaterade till dialogen. Jag har aldrig förut sett en pjäs med statister.
Ett stort minus är musiken. De gör bastardversioner av en samling örhängen från 1990-talet. Ska man använda Cohens Hallelujah ska man behandla den med respekt.
Ödön von Horváths personliga levnadsöde är värt en kommentar Han föddes 1901 i en ungersk diplomatfamilj, var uppskattad författare i 30-talets Berlin tills han efter Hitlers ankomst till makten stämplades som bolsjevik och utböling. Via en sejour i Wien hamnade han i Paris, planen var att emigrera till USA. 1 juni 1938 promenerade Horváth på Champs-Elyseés, träffades i huvudet av en fallande gren och avled.
I rollerna: Tom Ahlsell, Anders Carlsson, Kajsa Ericsson, Andreas Grötzinger, Peder Holm Johansen, Dan Kandell, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Håkan Paaske, Johanna Rane, Lars Schilken, Natalie Sundelin, Henrik Svalander
Musiker: Anna-Karin Henrell, Anders Ortman