Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

folkrock

Ett av mina favoritband inom folkrock: Okkervil River till Stockholm

by


Ett av mina favoritband inom folkrock, amerikanska Okkervil River kommer till Stockholm 20 maj till Göta Källare. Så jag vet definitivt vad jag ska sikta på att göra den 20:e maj på kvällen.

Här är pressmeddelandet:
Okkervil River kommer till Sverige och Göta Källare den 20 maj med nytt material på fickan så att vi kan få den dos ivägsvepande indierock som vi så väl behöver.

Det nya albumet släpps den 10 maj och kommer att heta ”I Am Very Far”. Redan nu är en första singel ute, ”Mermaid”, en mörk, mystisk och romantisk låt som smyger sig på och når ett klimax som påminner om Okkervil Rivers rötter. Det är det första vi hör från Okkervil River sedan ”The Stand Ins” som kom 2008, vilket känns som en evighet sedan. Visserligen kunde vi glädjas åt det monumentala samarbetet mellan bandet och Roky Erickson härom året. Ingen blev förvånad att den kollaborationen var lyckad men ”True Love Cast Out All Evil” fick oss ändå att ramla av stolen med sin fulländning.

Will Sheff och hans Okkervil River har sedan de bildades i Texas 1998 släppt fem skivor, turnerat flera varv runt jorden och gjort otaliga bejublade spelningar. De har utvecklat ett eget sound med influenser från folkrock och lo-fi och med maximerad instrumentanvändning. Ljudbilden är ömsom massiv och gränslöst svängig, ömsom vacker och känslig som en mingvas. Will Sheff är en elegant låtskrivare och en sångare som för tankarna till både Bright Eyes och Elvis Costello som han var på ”My Aim Is True”.

Live blir det förstås ännu lite bättre, Okkervil River har verkligen förmågan att sluka en publik och inte släppa taget förrän långt efter spelningens slut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: The Cave singers album No Witch

by


Artist: The Cave singers
Titel: No Witch
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-28

The Cave singers går till rötterna, rötter över flera världsdelar…
Akustiskt, äkta och med massor av värme, det är The Cave singers tredje fullängdare som är här. Bandet kommer från Seattle i USA. Bär på en amerikansk folk-musik-tradition, och bär in den till 2011. Man hör rötterna från både tidiga stones, och Doors när dom var som bäst. Samtidigt finns det uppblandat mycket orientaliska ljud och rytmer.

I vilket fall som helst så är det bra. Gillar den enkla och samtidigt komplexa ljudbilden. En gitarr sätter rytmen, en röst glider in, följs av andra ljud som är svåra att sätta namn på, men allt skapar en ljudbild som jag gillar. Ibland får musiken mig i en sorts meditativ stämning, och jag får lust att börja röra på händerna som en indisk dansare. Några låtar senare, är det nog mest line-dance som passar bäst, men The Cave singers glider snyggt mellan dessa stilar. Gemensamt har de det akustiska inslaget. Faze wave låter som de upptäckt ström och distade ljud för första gången.

The Cave singers är roliga som band, och det närmaste de kommer Sverige under den pågående turnén är Köpenhamn den andra juni, vilket är synd. Jag hade gärna sett dom live, spelandes dessa låtar.

Relaterat:
Betyg 6,5 v 10 möjliga hos Pitchfork.
Betyg 4 av 5 möjliga hos Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Woods och The Low Anthem till Sverige

by

Folkpsykedeliska indiebandet Woods är juvel i kronan på den amerikanska indierockens hetaste skivbolag just nu, den Brooklynbaserade, oberoende men ack så inflytelserika lilla lo-fi-labeln Woodsist (stor artikel i Sonic för ett tag sedan) som givit oss uppmärksammade och hyllade artister som Real Estate, Vivian Girls, Kurt Vile, Crystal Stilts, The Fresh & Onlys, Wavves och Skygreen Leopards.
Nu kommer bandet i vår både till Sverige, Danmark och Norge.
Woods är bokade på spelningarna:

23 mars – Köpenhamn, Loppen
24 mars – Göteborg, Pusterviksbaren – Woody West
25 mars – Oslo, Revolver
26 mars – Stockholm, Strand – Lönelördag

Lite mer ur pressmeddelandet:

Woods ledare och sångare Jeremy Earl är tillika Woodsists grundare och eldsjäl (han driver parallellt kassetlabeln Fuckittapes och ligger bakom bolagens visuellt egensinniga och uppmärksammade artwork) och som sådan en central figur på Brooklyns DIY-Lo-Fi-Noise-undergroundscen. I Woods förenar Earl och hans kollegor 60-talsinfluerad folkpop med samma romantiskt lågteknologiska ljudbild och brusande filter som vi vant oss vid i Woodsists sammanhang men det är betydligt mer tillgängligt och mindre opolerat än några av bolagskollegorna och resultatet blir både genuint, skevt, ärligt, skruvat, anspråkslöst, personligt, udda och omedelbart bedårande charmigt. Tänk dig den soligt kaliforniska Laurel Canyon-kulturen kring Byrds, Neil Young och Grateful Dead uppväxt i Brooklyn på dagens DIY-scen och undergroundkultur.

Sedan gruppen tog form 2005 har de ständigt släppt massa nytt spännande material genom vinyl-7:or och album, men genombrottet kom framförallt med förra årets uppmärksammade album ”Songs Of Shame” (inklusive grymma Graham Nash-covern ”Military Madness”) som ivrigt framhejades som Best New Music av allsmäktiga indiebloggen Pitchfork (8.3 på skalan) och årets mindre mästerverk ”At Echo Park” som är deras lätt mest tillgängliga och fokuserade platta hittills (återigen Best New Music och 8.0 på skalan). Woods är ett av de mest intressanta och spännande namnen på den amerikanska indierockscen idag överhuvudtaget.

För göteborgarna som gillar folk-indie-rock finns en trevlig bokning till: The Low Anthems kommer till Pusterviksbaren i mars:

24 mars – Göteborg, Pusterviksbaren – Woody West

Pressmeddelandet:

The Low Anthems indie-folk-rock är en unik förening av uråldriga americanatraditioner, innerlig personlighet, excentriskt egensinnighet och tidlöst låtskrivande framfört med brilliant musikalitet (kvartetten bestående av sångaren Ben Knox Miller, Jeff Prystowsky, Jocie Adams, och Mat Davidson är ett gäng multiinstrumentalister som tillsammans behärskar 34 olika instrument!) och bedårande stämsång (alla sjunger). En hisnande färd mellan sakrala Bon Iver-folkhymner och andlig gospel till vildsint Tom Waits-blues, jordnära country och rumlande rock.

Det egeninspelade och självsläppta albumet ”Oh My God, Charlie Darwin” kom redan i september 2008 i 2000 handmålade exemplar och ryktet om det lilla exceptionella indie-folkbandet tog genast fart. Pålitliga Rough Trade gjorde plattan till Månadens Album, deras själfyllda liveshower gjorde succé på festivaler som SXSW, Glastonbury och End Of The Road och när plattan återutgavs 2009 av anrika Nonesuch (Emmylou Harris, Wilco) i Staterna och av Bella Union (Fleet Foxes, Midlake) i Europa radades rätterligen fullpoängarna och utmärkelserna upp. Rough Trade höll ”Oh My God,…” som nr 2 på deras årsbästalista ’09 med orden ”surely destined to be one of the classic american albums of all time with its combination of sublime vocals and waits / beefheart style instrumentation, Essential.” de blev Mojo Breakthrough Artist Of the Year 2010. Under senaste året har de turnerat och spelat med Iron & Wine, The National och Emmylou Harris och de gjorde en av årets bästa spelningar på Way Out West-festivalen under klubbprogramet.

I februari anländer uppföljaren ”Smart Flesh”, ett utmanande verk innehållande vemodiga folksånger om kärlek, längtan och förtvivlan, inspelad med bandets fascination för olika ton och eko i en gammal övergiven industrilokal och framförd med bla mungiga, såg, stylophone och självklart antik tramporgel för att nämna en bråkdel av bandets arsenal. Även denna gång inspelat av bandet själva tillsammans med Jesse Lauter. Albumet har mixats av Mike Mogis (Bright Eyes, M.Ward, Monsters Of Folk).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivtips: Mani Spinx, dansk rock

by


Rock, folkrock, experimentell musik – danske musikern Mani Spinx har många olika beteckningar. Som många inom rockmusiken är han svår att placera i ett fack.

I början av maj släpptes hans fjärde album: ”Cry Candy Cry”.
Eller om det är hans tredje album? Tidningen Gaffa skriver att det är hans tredje album, men enligt Wikipedia har han gett ut tre album redan före ”Cry Candy Cry”.
Tidningen Gaffa ger förresten albumet betyg 4.

Det märks att Mani Spinx (som egentligen heter Mads Brøbech Jørgensen) är lika mycket konstnär som musik. Låtarna förmedlar inte bara något musikaliskt utan också känslor.

Wikipedia berättar om honom:
Besides being a musician Mani Spinx is also an illustrator and painter who makes cartoons/drawings/paintings for magazines and CD inlay-covers. Mani Spinx does most of his own artwork, but has also worked with fx the Danish artist Anika Lori who made the cover for his debut album.

Mani Spinx slog igenom i Danmark med sitt hyllade debutalbum Post Modern Panic Attack 2006. Mani Spinx varit förband åt bland annat The Sounds och Gnarls Barkley.

Mani Spinx på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jethro Tull på Annexet

by


Folkrock? Proggressive rock? Blues?
Jethro Tull är svåra att placera i ett särskilt fack.
Sångaren och tvärflöjtspelaren i bandet, Ian Anderson, som väl måste vara den som kan kallas Mr Jethro Tull, påpekade att musikskribenter kallat dem allt möjligt.
Jethro Tull, ett av de legendariska banden som var med redan på Woodstocktiden, spelade på Annexet i Stockholm på söndagskvällen 18 april.
De började lugnt, för bara med Ian Anderson på scen med en liten akustisk gitarr och sedan gitarristen Martin Barre.
Ian är den ende som varit med från början 1967 men Barre har varit med sedan 1969, så de två får väl sägas vara ursprungliga Jethro Tull.

Nuvarande keyboardist Andrew Giddings kom med 1986-nu och trummisen Doane Perry kom också med under 1980-talet.
Basisten David Goodier är riktigt ny, kan kom med 2006.

Jethro Tull har inte gett ut någon ny platta på många år, förutom den välkända julskivan som av många rankas som en av de bästa julskivorna någonsin. Därför blev det förstås bara ”gamla” låtar som spelades. Och alla stilar som de kategoriserats under fanns med: där var låtar som mer var folkrock, andra var mer brittisk progressive, men allra bäst var de och mest lyfte Annexet när de gav sig hän åt bluesen.

De spelade också en gammal sång från sextonhundratalet, som fick nytt liv i deras version.

Ian Anderson med tvärflöjten som han hanteras som ingen annan gör Jethro Tull till ett band som inte kan jämföras med något annat band. Ian Anderson har gjort tvärflöjten till ett rock- och bluesinstrument.

Själv lyssnade jag massor på Jethro Tull när jag gick på gymnasiet. Det var en tid då inte Internet fanns, då inte Spotify fanns och inte ens cd-skivor. Vi lyssnade på vinylskivor och spelade skivan om och om igen.
Det var många i publiken som säkert lyssnat på Jethro Tull precis som jag när de var i tonåren. Och nu undrar jag: är de så få av dessa som bloggar? Jethro Tull spelade ju dagen före i Lisebergshallen i Göteborg och jag har inte hittat en enda blogg som berättat om den spelningen.

Jag var i alla fall jättenöjd med spelningen och jag hörde hur folk småpratade när de gick därifrån. De flesta verkade nöjda och en del sade: ”Det tog sig på slutet”.
Jag tolkar det som att de gillade de bluesiga och mer ösiga låtarna bäst, de som spelades under andra halvan.

Auqalong spelade de som sista låten, före extranumret. Behöver jag säga att taket säkert reste sig då? Publiken var i extas.
Och det var underbart att höra Aqualong live.

Stationsvakt var med på konserten och det är han som tagit bilderna här. Och han som gjort ett filmklipp med smakprov ur låtar från konserten.

Här är Stationsvakts inlägg om konserten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,