Debaser Strand

Det är inte lätt för ett relativt nytt band att byta riktning, i synnerhet inte att göra det lika abrupt som när Cloud Nothings med 2012 års Attack on Memory lämnade den jangliga punkpoppen från de tidigare släppen bakom sig. Efter gitarristen Joe Boyers avhopp återvände Cleveland-bandet som en trio tidigare i år med sitt fjärde — och kanske starkaste — album på fem år. Vi pratade om They Might Be Giants, att tänka positivt, och strävan efter att skriva den perfekta låten med grundaren och den drivande kraften Dylan Baldi i samband med deras spelning på Debaser Strand.

När det gäller ert sound kändes Attack on Memory som ett stort steg från det ni hade gjort tidigare, medan Here and Nowhere Else mer känns som en uppföljare. Kände ni någon press att hålla er till ett visst sound?

Inte riktigt, det blev bara så. Eftersom det var samma band som spelade in på samma sätt som förra gången blev det bara att det lät liknande.

Var det något särskilt ni ville behålla eller ändra på?

Det stora är att vi blev av med en gitarrist, så jag var tvungen att utveckla mitt gitarrspelande för att hålla det intressant. Det var en stor förändring. Jag var tvungen att kunna spela både melodi och rytm på samma gång, vilket jag var dålig på innan. Men jag kom på hur man gjorde.

I första singeln ni släppte från albumet sjunger du ”I’m learning how to be here and nowhere else”. Raden, liksom låten överlag, har en positiv känsla. Om du ser tillbaka på när ni släppte Attack on Memory och det att du började skriva låtarna till det här albumet, skulle du säga att din attityd har förändrats?

Ja, det är en stor skillnad. När jag skrev Attack on Memory var jag deprimerad. Jag var inte på gott humör, men när albumet gavs ut och det började gå bra för bandet fick jag resa runt mycket. Jag flyttade till Paris och lärde känna mig själv. De här låtarna präglas av att jag befinner mig på en bättre plats i min tillvaro.

Kan du utveckla lite kring hur du lärde känna dig själv?

Innan var jag förvirrad och arg på allt. Nu är jag lite mer avslappnad. Det är svårt att förklara, men det finns låtar som handlar om det på skivan.

Musiken kan låta frustrerad och firande. Ofta både och på samma gång. Vad försöker du uttrycka när du skriver en låt?

Jag gillar när det finns en energi i musiken; något du faktiskt kan känna när du lyssnar. Så jag försöker bara spela tills jag hittar något som har den där nästan extatiska energin. Vanligtvis börjar jag med ingenting, jag börjar bara spela en ton på gitarren och fortsätter leka tills det plötsligt känns bra.

Vad tycker du är viktigast: melodierna eller energin?

Båda är väldigt viktiga. Jag gillar mycket gammal punk, men jag tycker det saknar melodier. Vad jag försöker göra är att behålla den energin men fortfarande ha en låt med catchy delar.

Vad skulle karaktärisera en perfekt Cloud Nothings-låt? Vad är själva essensen?

[Skratt] Jag försöker alltid göra det med varje låt, men jag tror inte att jag någonsin kommer lyckas. Men det är ju det som är glädjen i att skapa; att alltid försöka göra något bättre än förra gången.

Hur tog albumet form? Hade ni några uppenbarelser, var det några låtar som avgjorde vilken riktning ni tog?

Jag började skriva låtarna när vi turnerade med Attack on Memory. Om vi hade några minuter till övers mitt i natten på något hotell kunde jag börja skriva en låt. Men det tog inte form förrän en månad innan vi skulle gå in i studion och spela in. Jag återvände till Cleveland och vi repade dagligen hemma hos varandra tills det hade blivit låtar av de olika små bitarna. Det var inget ögonblick då allt föll på plats. Det var slit och det kändes inte som att någonting stämde förrän precis innan vi skulle gå in i studion.

Hur var inspelningen?

Vi spelade in albumet i Hoboken, New Jersey tillsammans med en kille som heter John Congleton. Det tog åtta dagar. Inspelning är väldigt enkelt för oss eftersom vi bara spelar våra låtar medan någon annan spelar in, det är inte så mycket produktion. Vi gör det bara så fort som möjligt så vi kan komma därifrån.

Gillar du inte att vara i studion?

Jag menar, jag gillar det, men jag gillar att göra det snabbt.

På förra albumet jobbade ni med Steve Albini. Hur var det annorlunda att jobba med John och hade ni någon nytta av er erfarenhet av att jobba med Albini?

Albini var cool, han hade inte mycket att säga till om, vilket var bra eftersom vi redan hade låtarna och var nöjda med dem. Jag ville inte ha en producent som kom in och ändrade på massa. Att spela in med John var likadant. Först ville han göra några saker annorlunda men vi sade nej. Så i slutändan gjorde han bara samma sak som Albini; han spelade in det på sitt sätt medan vi bara spelade låtarna live. Jag kan inte så mycket om inspelning så jag gillar att lämna över den biten åt någon annan.

Om du ser tillbaka till era första släpp, tycker du att de fortfarande representerar vad ni står för eller är Cloud Nothings ett helt annat band idag?

Vi är definitivt ett annat band och jag var en annan person. Varje album ger en bra bild av vem jag var och hur jag tänkte när det albumet kom ut. Så det är lite underligt att återvända till dem eftersom jag inte tänker likadant och inte längre skulle skriva låtar av den typen. Men det är kul att ha dem, om trettio år kan jag gå tillbaka och minnas vad jag gjorde när jag var arton år.

På Here and Nowhere Else känns det textmässigt som att det är vissa teman som återkommer, vilka ämnen skulle du säga att texterna brukar ta upp?

De brukar handla om att känna sig fjärmad från världen. Jag var på en dålig plats när jag skrev Attack on Memory, men den här gången kände jag mig mer bekväm. Till och med titeln handlar om att vara bekväm med dig själv oavsett vart du befinner dig och vad du håller på med.

I No Thoughts sjunger du ”it’s hard to hear what you’re trying to say when you’re far too loud”. Just tystnad verkar vara något som återkommer. Vad försökte du uttrycka med texterna?

Tystnad är precis lika viktigt som allt annat. Till och med i musik kan det som inte händer vara lika viktigt som det som händer. Den texten handlar bara om musik. ”De bästa noterna är de du inte spelar,” som Miles Davis sade.

Så var det extra betydelsefullt att minska ner det som spelades på det här albumet?

Jag ville definitivt begränsa mig och hålla det så rått som möjligt. Allt som är där är där för att det måste vara där. Varje liten del är nödvändig för låten. Det är bara jag som försöker skapa den perfekta låten med varje låt och ännu har jag inte lyckats.

Vad skulle du göra om du skrev en perfekt låt?

Förmodligen skulle jag sluta göra musik. Det är bäst att sluta när man är på topp.

Hur viktiga är texterna för dig? Hur lång tid brukar du ägna åt dem?

Texterna skrivs i sista minuten, precis innan jag ska sjunga dem. Jag skriver texterna såpass sent eftersom jag tycker att de är viktiga, om jag tog längre tid på mig skulle jag aldrig bli klar. Jag skulle bara skriva om hela tiden och aldrig avsluta något. Så för att få texter som är ärliga och sanna måste jag skriva dem i sista minuten och bara skriva ned det som först kommer upp i mitt huvud. Det är så jag får bäst resultat.

Vilken roll har låtskrivandet i ditt liv nu, och har det förändrats sedan du först började skriva låtar?

Skriva låtar, göra album, för mig är allt det där bara ett sätt att stanna upp i någon sekund och tänka över vad som pågår i mitt liv; vad jag tänker på och vad som händer runtomkring mig. Jag behöver musiken för att kunna göra det. Utan låtskrivandet skulle jag alltid vara i rörelse och aldrig ha tid att stanna upp och tänka. Så det är skönt att kunna ta en paus ibland och bara tänka.

På det här albumet är det en lång låt — Pattern Walks — medan förra innehöll Wasted Days. Hör de låtarna ihop på något sätt eller ville ni bara göra en grej av att ha med en lång låt igen?

Pattern Walks är nästan ett svar på Wasted Days som ju slutar med att jag sjunger raden ”I thought I would be more than this” om och om igen. Pattern Walks slutar bara med ”I thought” vilket bättre återspeglar var jag befinner mig idag. Istället för att tänka på vart jag skulle kunna vara försöker jag glädja mig åt det jag har för stunden. Låten blev lång för att det behövdes, jag hade alla de olika delarna och när jag slog ihop dem insåg jag att ”shit, den här låten är sju minuter”.

Tror du att din uppväxt i Cleveland gjort att du känner dig annorlunda från folk som vuxit upp i storstäder?

Under min uppväxt var det en stor del av mig som bara tänkte på att fly, ett sätt att komma undan, eftersom jag verkligen inte gillade staden. Men det var bra att växa upp där eftersom det för barn inte finns något att göra, så jag spelade bara musik hela tiden. Det var därför jag blev musikintresserad. På så vis är Cleveland bra, men det är ett skönt ställe att fly från.

Vilket var det första bandet du upptäckte när du började bli musikintresserad?

Det första bandet jag verkligen älskade var They Might Be Giants, de är bara ett roligt band, men av någon anledning älskade jag dem när jag var liten. Jag hade alla deras skivor och brukade lyssna på dem i bilen med min mor. Jag tycker fortfarande de är grymma.

Du nämnde att du bor i Paris nu, hur upplever du det att bo i Europa istället för USA?

Extremt annorlunda. Jag kan inte franska, men som tur är kommer min flickvän från Frankrike, så hon hjälper mig och visar mig runt. Man får kompromissa. I USA är det bara att gå till Walmart om du behöver något, så funkar det inte i Frankrike, du måste gå till en specifik butik för att köpa en viss sak. Och det är en riktigt grundläggande, dum skillnad, men det är något jag handskas med varje dag. Men jag gillar att folk här tycks vara lite mer öppna för nya saker, olika typer av konst och musik.

Så vad är planen efter den här turnén? Kommer ni spela in nästa album i Paris?

Förmodligen, om jag fortfarande bor där, om tjejen fortfarande tycker om mig och låter mig bo i hennes hus. Den här turnén pågår till slutet av året, så vi turnerar under en lång tid. Sedan tar vi nog en paus, dricker vin i Paris, laddar om och spelar in ett nytt album.

Vad hände med låtarna du spelade in med Wavves?

Jag var i Los Angeles och hängde i Nathans hus i två veckor, och vi spelade in åtta låtar. Jag vet inte vad vi ska göra av låtarna, men de är bra så vi kanske lägger ut dem gratis på nätet så att folk kan lyssna på dem, som en rolig grej.

Åtta är även antalet låtar på Here and Nowhere Else. Riskerade albumet att bli för repetitivt eller varför valde ni att inte inkludera fler låtar?

Det är faktiskt precis därför. Oavsett vilket album eller vilken artist det är så är åtta låtar vad jag klarar av. Även om det är mitt favoritband så börjar jag tröttna kring den nionde låten. Jag vill vidare och lyssna på något annat. Så på våra album är åtta låtar tillräckligt. Åtta låtar och trettio minuter, det är bra, då finns det ingen att bli uttråkad.