Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Roskilde

Roskilde Festival: Bruce Springsteen på Orange Stage

by

Bruce Springsteen and the E Street Band, Orange Stage
Roskilde Festival 7 juli 2012
Betyg: 3

Är ni redo? Ett, två, tre, fyra. Yeah, yeah, yeah. Personligen tycker jag att den här typen av publikfrieri ligger på en rätt ointelligent nivå. Det är som att bossen vill se efter om vi överlevt den tråkiga inledningen som bortsett från en tafatt version av Badlands mestadels kretsar kring senaste skivan Wrecking Ball. Av de nya låtarna är det enbart We Take Care of Our Own som sticker ut. Annars bjuds det på predikande mellansnack, mediokra irländska folkvisor samt en utdragen Håkan Hellström-version av My City of Ruins som aldrig tycks ta slut.

Det dröjer nästan en timme innan det tänder till. Under Spirit in the Night hoppade New Jersey-sonen ned i publikhavet och det dröjde inte länge innan hans väst hade blivit helt nerdränkt i läppstift. Därefter gästades han av The Roots på scen och tillsammans framförde de en funkig version av The E Street Shuffle. Framför allt kan Because the Night, Bruce Springsteens mest välskrivna poplåt som visserligen gjordes känd av Patti Smith, aldrig gå fel.

Under Working on the Highway plockar Bruce Springsteen fram en akustisk gitarr innan han tar på sig en sombrero någon kastat upp på scen – men trots den goda inledningen blir det för mycket country för min smak. Däremot är The River helt mästerlig. Springsteen känns lite mer fokuserad på framförandet och texten, som går rakt in i benmärgen, passar om möjligt bättre nu än när den skrevs. Tänk om han även under resten av konserten hade koncentrerat på låtarna istället för de uttjatade rockposerna.

Publik: Det största publikhav jag någonsin sett.
Längd: För länge, som vanligt.
Fråga: Var rumpdansen under Glory Days verkligen nödvändig?

Roskilde Festival: Julia Holter målar upp vackra atmosfärer

by

Julia Holter, Gloria Stage
Roskilde Festival 7 juli 2012
Betyg: 4

När Los Angeles-födde låtskriversksan Julia Holter intog Roskildefestivalens Gloria-scen för sin turnéavslutning handlade det framför allt om drömska, atmosfäriska ljudlandskap fångade i lågmälda popstycken. Musikaliskt känns det som att hon har en något klassisk uppväxt och hennes konstnärliga uttryck förstärks ytterligare av den snygga scenuppbyggnaden.

Tillsammans med en trumslagare och en celloist står hon framför ett storslaget färgskiftande skynke som inger en känsla av vördnad. Det här är ingen sedvanlig festivalspelning utan en romantisk tragedi som lika gärna skulle kunna ha ägt rum i en konsthall. In the Same Room låter som att den kommer direkt från ett brustet hjärta och i extranumret This is Ekstasis – som får ett litet jazzigt skimmer över sig – känner jag mig trollbunden. En finstämd avslutning på den timmeslånga spelningen.

För övrigt följdes hennes debutskiva från ifjol nyss upp av Ekstasis, en skiva jag varmt rekommenderar. Speciellt för dig som har en förkärlek till artister som Laurie Anderson och Kate Bush.

Foto: Jonatan Södergren

Roskilde Festival: Mikal Cronin en helt annan upplevelse live än på skiva

by

Mikal Cronin, Pavilion Stage
Roskilde Festival 6 juli 2012
Betyg: 4

Under festivalens gång har Pavilion Stage, den minsta av Roskildes tältscener, blivit ett av mina absoluta favorittillhål. Speciellt när jag söker efter ny musik. Och jag undrar om inte Mikal Cronin, som spelade sent på fredagsnatten, har varit min hittills trevligaste nya bekantskap. Ifjol släppte han sin självbetitlade solodebut efter att ha ägnat några år i band som Okie Dokie, Epsilons och Ty Segall. Med tanke på att jag missade Kalifornienbons spelning på Hultsfredsfestivalen tidigare i år är jag glad att jag äntligen fick chansen att se honom på Roskilde.

Ljudmässigt är det kristallklart, även om lo-fi-prägeln som dränker skivan alltjämt ständigt väntar runt hörnet. Det rör sig om garage-pop i sitt esse. Tankarna förs till såväl Wavves grötiga psychedelica som till Beach Boys medryckande refränger. Cronin mottas väl av den danska publiken och draget håller i sig hela spelningen igenom. Det bjuds på en och annan cover men höjdpunkterna är Again & Again – och såklart allsången i Apathy. Får du chansen att se Mikal Cronin live – gör det – för det är en helt annan upplevelse än på skiva.

Roskilde Festival: Jack White stod för en av festivalens mest minnesvärda spelningar

by

Jack White, Orange Stage
Roskilde Festival 6 juli 2012
Betyg: 4

Inför en av festivalens största publiksamlingar bygger Detroit-födde Jack White tillsammans med sitt lite gotiska band, för övrigt helt bestående av kvinnor, upp en mästerlig show. Framför allt hänförs jag av Sixteen Saltines som ikväll når svindlande höjder. Tankarna förs till Texas. Till bluesen, men med rockens energi. Stundtals känns det nästan som att den forne The White Stripes-stjärnan har ingått en pakt med djävulen. Kvällen till ära bär White dessutom en vit hatt och han är inte helt olik en besatt Michael Jackson.

Material plockas logiskt från såväl soloskivan Blunderbuss – vilken släpptes tidigare i år – som från de tidigare bandens smått makalösa kataloger. Av dessa tidigare band handlar det såklart mest om The White Stripes. Seven Nation Army är en låt som på egen hand kan välta en arena och jag undrar om den inför en euforisk Roskilde-publik inte når ytterligare ett steg. Tillsammans med ljusshowen och den dimmiga luften är det rent av magiskt. En perfekt avslutning på en av festivalens mest minnesvärda spelningar.

Fråga: Är det någon som går ifrån spelningen utan att nynna på melodin i Seven Nation Army?

Foto: Jonatan Södergren

Roskilde Festival: Beth Ditto lyfter Gossip på egen hand

by

Gossip, Orange Stage
Roskilde Festival 6 juli 2012
Betyg: 3

Det går knappast att inleda en recension av en Gossip-konsert utan att ta upp den karismatiske sångerskan Beth Dittos lika underhållande som extravaganta scenpersonlighet. Det känns nästan som att hon på egen hand lyfter den annars rätt avslagna spelningen på Roskildefestivalens största scen. Hon kan liksom aldrig stå still. Inte ens för ett ögonblick. Ena sekunden står hon och viftar med rumpan mot fotograferna bara för att sekunden senare klunka i sig lite av sin drink samtidigt som hon apar runt på scenkanten. Tyvärr smittar inte hennes överflöd av energi riktigt av sig till de tusentals personer som tagit sig till spelningen. Jag kan tänka mig att den dansvänliga, milt post punk-influerade funk-rocken kanske hade gått hem bättre på en inte fullt så stor scen.

Avslutningen med Heavy Cross lämnar förvisso mersmak och slutar i pusskalas efter att Beth Ditto hoppat ner i publikhavet. Dessförinnan har trumslagerskan Hannah Blilie dessutom hunnit svepa en halv flaska whiskey. Spelningen har helt klart sin charm – de hinner bland annat sjunga några rader ur Nirvanas Smells Like Teen Spirit – men det känns som att det, sett till helheten, går och faller med den grötiga ljudbilden.

Foto: Jonatan Södergen