Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Macbeth av Jo Nesbø

by

Macbeth
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2018-04
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789146229933
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shakespeare som gangsterthriller. Den norska deckarförfattaren Jo Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth.

I Shakespeares tragedi får vi i inledningen se Macbeth och Banquo som precis har lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade insatsen och Macbeth blir lovad att han ska bli landets härskare men det är Banquos son som en gång blir den som ska ärva kronan.

I Nesbös version har berättelsen om Macbeth och lady Macbeth som placerats i en förvrängd version av nutiden. För mig som teaterintresserad har denna version en hel del som är intressant. Macbeth och hans kvinna, Lady, är två hårt arbetande trogna karaktärer som plötsligt får makt och då grips de av hunger efter ännu mer makt och samtidigt blir de mer och mer paranoida och misstänker allt, till och med sina bästa vänner, för att ha svekfulla planer.

Nesbø har placerat Macbeth som stadens främsta polis i en förvriden stad där arbetslösheten slagit till hårt och de få jobb som finns är på miljöfarliga industrier som ger arbetarna dödliga sjukdomar. Stadens invånare ägnar sig åt att knarka och spela på casino.

Ett chefsjobb på stadens polis har blivit ledigt och polisen Duff har ambitionen att få jobbet. Han har fått tips om en stor knarkleverans och tänkte bli hjälte och ta langarna på bar gärning tillsammans med sina närmaste medarbetare och har struntat i att meddela sina överordnade. Som tur är för Duff har Macbeth och hans män också kollen och räddar Duff. Men tillslaget blir ändå ett gigantiskt blodbad.

Macbeth får äran för resultat och nu tycks han ha allt inom räckhåll: befordran, makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Jo Nesbøs version av Shakespeares berömda pjäs är en gripande thriller om makt, hämnd och skuld och den fångar mitt intresse för att författaren går ner på djupet i karaktärernas tankar, som läsare lär jag känna Macbeth och några av de andra karaktärerna mer än i Shakespeares tragedi. Det är samtidigt dess svaghet, det blir emellanåt för mycket text och det spretar lite för mycket och bitvis tycker jag att denna skrivna Macbeth-thriller än något för lång och rörig. I Shakespeares Macbeth får vi tänka och känna mer själv.

I en intervju i Bonniers Bokklubb berättar Jo Nesbø om varför han valde att skriva om Macbeth:
Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val – som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

by

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i ”vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Bokrecension: München av Robert Harris – En stark politisk thriller som bygger på verkliga händelser

by

München
Författare Robert Harris
Utgiven: 2018-03
Översättare: Svante Skoglund
ISBN: 9789188545527
Förlag: Bookmark Förlag

En stark politisk thriller som bygger på verkliga händelser. München-överenskommelsen var ett avtal mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien som gav Tyskland rätt till ett området i dåvarande Tjeckoslovakien. Om avtalet inte hade slutits hade Hitler-Tyskland gått in med militära styrkor och tagit över området ändå. Genom avtalet förhindrades ett krig. Nu bröt ju andra världskriget ut året därpå, istället.

Robert Harris fångar in atmosfären i Tyskland med Hitler vid makten och spelat i maktens korridorer på ett så träffande sätt, med så väl valda detaljer, att det känns som att jag är med där då jag läser.

Vi får följa två män, en britt och en tysk, som båda arbetar nära sitt lands makthavare. Dessa två män, Legat och Hartmann, försöker hindra Hitler att ta över Europa. Hugh Legat arbetar i regeringskansliet hos Chamberlain, en brittiske premiärministern och Paul Hartmann är en tysk diplomat och medlem av anti-Hitler-rörelsen, en grupp som måste arbeta mycket försiktigt för att inte avslöjas. Ett avslöjande skulle innebära dödsstraff, utan tvekan.

De två unga männen studerade i Oxford samtidigt och var nära vänner några år. Nu träffas de igen och måste hantera vänskapen i smyg.

Skildringarna av stämningarna i Tyskland är starka och skrämmande. Hitlers män delar in världen i vi-och-dom och det är hemskt att se paralleller med hur fundamentalistiska islamistiska stater idag dödar oliktänkande. Vi-och-dom-tänkandet har vuxit sig starkare i världen under senare tid, känns det som. Det finns på flera håll – eller så är det att det märks och hörs mer på grund av webben och sociala medier. Och allra mest skrämmande är det när detta vi-och-dom precis som i Hitler-Tyskland gör att människor anser sig ha rätt att döda den som inte är som de själva.

När jag läser denna roman funderar jag på dagens värld och funderar på om vi kommer att kunna förhindra att något liknande sker? Kanske blir det inte på samma sätt. Nazismen växer i Europa men kommer den att kunna växa och få makt någonsin igen eller kommer det att vara i andra sammanhang, andra grupper som dödar på grund av sin indelning av världen i vi-och-dom?

Lite fakta om andra världskriget från wikipedia
Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från år 1939 till 1945 och involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militära allianser: de allierade med Storbritannien som ledande mot axelmakterna med Tyskland som huvudrepresentant. Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter.

Bokförlaget beskriver romanen München som en stämningsfull och fartfylld skildring av Münchenöverenskommelsen. Det är en fascinerande roman med välavvägd prosa som sprakar av träffsäkra historiska detaljer.
Jag skriver under på vartenda ord där.

Bokrecension: Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå – ibland onyanserat och ensidigt

by

Ja skiter i att det är fejk det är för jävligt ändå – Om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik
Författare: Jack Werner
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100167394
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Fake news, fejkade berättelser och vikten av källkritik – det är aktuella frågor, mer än någonsin i dagens mediala värld där information och falsk information kan sprida sig blixtsnabbt. Jack Werner har som journalist i många år gått på djupet i dessa frågor med fokus på Internet. Boken är väl tajmad och ges ut under valåret i Sverige. Många har siat om att årets val ska bli ett av de smutsigaste med många falska nyheter. Det är förstås ett tag kvar till sensommaren och hösten då valet närmar sig, men hittills har det inte varit så illa som förväntat, tycker jag.

Jack Werner berättar om flera falska nyheter som spridits och en del som fortfarande sprids. Han gör också liknelser med vandringssägner som alltid har funnits. En del av dessa gamla uråldriga sägner har vandrats världen runt genom århundraden och bara ändrat på små detaljer för att dyka upp i en ny kultur och i en ny tid. Men några av inläggen han skrivit är mer relaterade till vår tid och internet-eran, som de falska identiteter människor lättare kan använda sig av på webben. Inledningskapitlet handlar om ett sådant fall, där en medelålders vit man utgav sig för att vara en ung kvinna med namnet Veronika Larsson i många sammanhang.

Wallraffande behövs ibland
Jag skulle vilja läsa om fler aspekter på ämnet falska identiteter. Det är inte enbart av ondo att människor kan utge sig för att vara någon annan. Det beror  på sammanhanget och hur det görs, om det är fel. Tänk på journalister som tar sig in på områden dit de inte kan komma om de inte låtsas vara någon annan än de är, wallraffande. Expo gjorde exempelvis ett grävjobb där en av deras reportrar tog sin in i vitmakt-rörelsen. I en del länder kan det vara farligt att vara öppen med sin identitet, som i diktaturer kan det vara nödvändigt att vara anonym.

Visst har boken många lättlästa inlägg (jag tycker kapitlen på många sätt påminner just om blogginlägg, i skrivsätt och längd och språk) – och mycket är intressant att läsa om men jag saknar nyanser. Fake news och falska nyheter är ibland just falska, men ibland är det olika synvinklar, olika sätt att se på och tolka händelser. Politiskt aktiva på ena kanten har ofta en förmåga att beskylla politiska motståndares synpunkter för fake news. Författarens politiska ståndpunkt lyser igenom i varenda delberättelse, vilket är negativt för helheten. Exempelvis i kapitlet/inlägget ”Tunnelbanetåget som stoppades” skriver han:
Reva, ett projekt som innebar att flera svenska myndigheter samordnade sitt arbete för att utvisa människor utan uppehållstillstånd, hade fått stor uppmärksamhet och kritiserats av vänstern och människorättsaktivister för att vara rätts-osäkert. Det blev snabbt en symbol för det splittrade Sverige – de som välkomnade flyktingar och invandrare, och de som ville stoppa dem.

Nu är inte frågan om invandring bara frågan om att vara ond eller god, liksom de flesta frågor finns det många många nivåer och olika aspekter. Det finns människor som vill ta emot människor som flyr men som kanske vill att inte bara de som har råd att betala en flyktingsmugglare ska få stanna. Att ta sig till Sverige från Mellanöstern eller afrikanska länder är inte gratis. Jag har hört priser på minst motsvarande 100.000 svenska kronor. Det finns oändligt måste som tvingats fly från förföljelse och som samlas i stora flyktingläger utanför Europa. En liten del av dessa får med hjälp av FN komma till Europa. Där finns många många hjärtskärande fall som borde kunna få en fristad i europeiska länder. Nej, det behöver inte stå i motsats till att ta emot de som kommer hit själva. Men så länge det går bra för flyktingsmugglare att ta dem i bräckliga båtar över Medelhavet kommer detta hemska att göras och flyktingar riskerar sina liv under flykten. Om någon tar upp detta och vill förändra Europas migrationspolitik skulle hen då vara emot invandrare? Enligt Jack Werner indelning är vi antingen för eller emot invandrare. Men så enkelt är det inte. Att vilja nyansera och fördjupa frågan, att se att det är mer komplicerat än antingen eller, är det att vara emot invandrare? Fast man i själva verket kanske till och med vill ha emot fler?

Vikten av källkritik
Det kanske viktigaste ämnet Jack Werner tar upp är källkritiken. Journalistik, redaktioner med erfarna journalister som granskar med källkritiska ögon innan de publicerar, är en pelare i det demokratiska samhället. Journalistiken är en viktig maktfaktor med uppdrag att granska makten.
När jag gick på Journalisthögskolan under 1970-talet och när jag arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå ett år på 1990-talet var källkritik ett viktigt och ständigt närvarande verktyg i hur vi bedömde och hanterade nyheter. När jag återvände till journalistiken och arbetade ett tag på dn.se och aftonbladet.se kring 2007 hade mycket förändrats, webbpubliceringen hade exploderat och med den hade klickjournalistiken kommit med stormsteg. Redaktionschefen kunde inför kvällens arbete säga att det var viktigt att snabba uppdatera ettan med resultat från den svenska uttagningen av Melodifestivalen, ”för det ger många klick”. Jag hörde däremot aldrig några diskussioner om källor när nyheter skulle skrivas om för webben.

Det är så sorgligt hur svenska medier och i synnerhet kvällstidningar glömt bort källkritik. Jack Werner berättar om flera publiceringar som gjorts av svenska medier som byggt på utländska skämtsidor, som svenska redaktioner trott varit sanna nyheter och publicerat. Fort ska det gå, snabbast ut på webben och ut i webb-tv är vad som gäller och därmed har källkritiken försvunnit. Där tar Jack Werner upp en oändligt viktig diskussion. De så kallade traditionella medierna måste åter ta rollen som den viktiga pelaren i demokratin och ha kvalitet i källkritiken. De behövs i dagens snacka medieklimat.

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

by

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: ”När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.