Facebook

Sociala medier skulle kunna vara ett underbart verktyg för demokrati. Genom sociala medier kan människor utbyta tankar, idéer, lyssna på varandra: kommunicera.

När gammelmedier omfamnar sociala medier blir det till 99 procent samma slags envägskommunikation som de alltid ägnar sig åt: redaktionellt utvalda personer får uttrycka sig i bloggverktyg. Men ingen lyssnar på kommentarerna, ingen bryr sig om att kommunicera med de blogginlägg som dyker upp som trackbacks.
Enda skillnaden för en journalist när han skriver ett inlägg i ett bloggverktyg mot när han/hon skriver en annan artikel är att blogginlägget görs snabbare och slarvigare.

När politiska organisationer nu omfamnar sociala medier och hyllar dem är det också som megafoner. De skickar ut information till sina partitrogna bloggare som för politiker vidare. Det är i och för sig inte så konstigt: många politiska bloggare tillhör ju någon ideologisk inriktning och står till stor del för samma som partierna.
Det är egentligen inte något problem att politiska bloggare får bra relationer till sina partier.
Det som är problem är däremot att det högst upp i toppen på organisationerna inte lyssnas på vad som kommer fram.

Sociala medier ger ju en enorm möjlighet att fånga upp vad som sägs och tänks och känns ute bland medborgare och gräsrötter.

Sociala medier-konsulten Brit Stakston tar upp dessa frågor i en debattartikel i Expressen där hon bland annat skriver:

Men politiken famlar fullständigt. Detta trots att nätet faktiskt bär på möjligheten att vända de dalande medlemssiffrorna.
Den styrka som finns i det kollaborativt skapade missas totalt av samtliga partier i dag. Nätet ger politiken möjligheten att synliggöra och uppdatera den demokratiska processen. Lägg kraft på det i stället för att räkna antal följare på Twitter eller medlemmar i Facebookgrupper. Fångar inte partierna upp detta blir de till valrörelsen 2014 lika ointressanta som hästdroskan var efter att bilen kom.

Jag pratade om detta redan när jag jobbade inom en stor organisation med stort politiskt engagemang. Jag ville att vi skulle använda bloggar och diskussionsforum för att lyssna på medlemmarna, inte för att pumpa ut budskap till dem. Jag ville att vi skulle tro på att våra medlemmar har något att ge, att de kan tillföra något. Det är ju trots allt för medlemmarnas skull en organisation finns.
Tyvärr finns det alltför mycket toppstyrning inom de flesta större politiska organisationerna och alltför lite tilltro till medlemmarna.

Men, men, men …

Det finns ett hinder: läs kommentarerna under artiklar i tidningar. Tyvärr är det mycket mycket mycket skräp.
Många människor häver ur sig saker under anonymitetens täcke.

Detta får dock inte hindra oss. Sociala medier är ett verktyg för ökad demokrati.

Peter Andersson har också bloggat om Stakstons debattartikel:

Bloggens hela tanke borde älskas i en levande demokrati: att var och en kan skriva ner vad som helst, ge uttryck för vad man vill. Är det läsvärt, är det viktigt och är det trovärdigt eller ej, ja det avgörs av läsaren. Och helst i en dialog mellan skribent och läsare. Ska man hårddra det så är det här fullständigt egalt om det är ett kommunalråd eller en helt fristående tänkare som skriver. Det är läsaren som bestämmer i båda fallen. Här gäller det också att se upp: även om de politiskt engagerade som skriver är ganska många upplever jag ibland en stämning att de ”riktiga” är de som står utanför alla partiled. ”Kan tycka och skriva vad man vill”. Ingen tar ifrån någon den rätten. Men det innebär också att den som har engagemanget i ett parti måste mötas med samma respekt som ”andra”.

Opassande har också kommenterar debattartikeln:

Politisk förankring kan idag vara på riktigt, om vi vill det. Vi är mitt i en förändring där politiker antingen kan välja att vara med eller bli lämnade. Politik handlar ju om människorna, inte om politikerna. För politik är inte något som ska appliceras på folk, det uppstår naturligt där människorna finns.

Sociala medier på väg att kramas bort? Är det så? Kommer toppstyrning och traditionella medier tillsammans att krama bort sociala mediers sprängkraft?

Fler som tagit upp artikeln: Pär Henriksson.