Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Staffan Hellstrand – Staffan Hellstrand

by

Artist: Staffan Hellstrand
Titel: Staffan Hellstrand
Betyg: 3
Releasedatum: 22 februari

Fem år sedan senaste albumet och snart 20 år sedan Lilla fågel blå och jag hade nästan glömt bort att Staffan Hellstrand fanns. Inte vet jag om det är för att undanröja alla tvivel om den saken men nya skivan heter bara Staffan Hellstrand och låter också väldigt mycket som just Staffan Hellstrand.

Det har han väl i och för sig alltid gjort, även när han backades av Nomads och det var en större dos garage i produktionen. Det har alltid varit ganska lagomt lunkande. Lite mer lättflytande och med mindre raspighet än Winnerbäck, Le Marc eller för den delen Lundell, och ofta med mer minnesvärda refränger.

Men över hela den här skivan vilar ett mörker och ett allvar. Texterna handlar om trasiga relationer, trasiga liv, och det finns ett vemod även i de lättflytande melodierna.
På till exempel Ögonblick i motljus bryter ljuset igenom i just en sådan där klockren Staffan Hellstrandrefräng.

Det är dock den tyngsta och mörkaste låten, Spår, om en far som ligger dödssjuk, som gör allra starkast intryck. Och den har ingen refräng alls.

Text: Anders Emretsson

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Alcest – Les voyages de l’âme

by

Band: Alcest
Titel: Les voyages de l’âme
Betyg: 4
Release: 9 januari 2012

Les voyages de l’âme betyder förflyttning av själ. Det är den franska duons fjärde experiment med black metal-genren. De är romantiker enligt den uråldriga definitionen. För att använda ett adjektiv ur denna 1800talets mörka skönhetskult: Neiges musik är sublim. Musik vid en klippavsats, havets dån, månljuset strilande genom moln. En ljudvärld som liknar Tolkiens universum. Den rör sig vid gränsen mellan det överjordiskt vackra — Loveless gifter sig med amerikansk black metal och får en sorgsen fransksjungande alv till barn — och det underjordiskt plågade, saturnaliska. Änglar är skrämmande, skriver Rilke i Duinoelegierna, men här har all black metalskräck skalats bort. Detta utan att försumma melankolin, förtvivlan, längtan bort och sorgen. Riffen och atmosfären har förenats och blivit ett enda kosmiskt rop i rymden. Ja, Neige leker fritt med black metalens diffusa regelsystem och placerar dess stildrag i andra omgivningar; han visar, likt Agalloch, Liturgy, Wolves In The Throne Room, och andra fritt utforskande band, att musikens känslovärld är djupare än vad fördomarna vill säga.

Det finns fortfarande mörker i låtarna, men detta är den ljusaste skivan Neige skapat. ”Autre Temps” intro är en slö disig morgonsol. En vandring genom ett kargt landskap i det bleka ljuset. Den har en av de skönaste keltiska riffen på skivan. Lägg märke till det lilla ekot av tre upprepade toner i fingerplocksgitarrstil. Den lilla detaljen fäster sig. Och återkommer. På den gladaste låten på skivan, avslutaren ”Summer Glory”, hör man dem igen, fast i dur. Formen är uppenbarligen begrundad. ”Summer Glory” riffar föresten livfullt som en Dinosaur Jr. singel.

”A sinister mood???…. That really bothers me that you should say that because that proves that I did not succeed in communicating what I had inside me… I just wanted to create a maternal chant, hypnotic and unreal, similar as to what I have heard in the fairy land; certainly not a ”dark” chant.” – Neige

Skaparen uppfattar alltså inte sin musik som mörk. Låt mig förklara varför jag tycker den är det. Titelspåret är min favorit. Jag vill inte veta vad han sjunger, det hade kunnat vara japanska, men aldrig har vemod uttrycks så tydligt. Det är vemodigt för att världen som musiken visar är så vacker och otillgänglig. Det är en stund i en dröm som lämnar spår i ett helt liv. Det är dock viktigt att betona att ”Les Voyages de l’Âme” inte är mörk för att den är ond, grym, vanskapt, filosofisk, ”förutten” eller vad mer man kan förknippa med black metal, utan mörk för att den visar något vackert som möjligtvis är bortom jordelivet. Andra band fokuserar sig på att jordelivet är mörkt och ont och felaktigt. Det gör inte Alcest. Ingenstans antyds att den fantasivärld som Neige minns inte finns eller kan finnas på jorden, och han längtar knappast till kaos, utan till kärlek.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skivrecension: Mark Lanegan Band – Blues Funeral

by

Band: Mark Lanegan Band
Titel: Blues Funeral
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 6 februari

Blues Funeral är Mark Lanegan Bands första skiva sedan Bubblegum från 2004. Det kan vara svårt att följa upp ett album som blev så kritikerrosat och dessutom hunnit få några år på nacken, men Blues Funeral har tillräckligt mycket känsla för att inte skämmas för sig.

Mark Lanegan Band öppnar albumet starkt med The gravedigger’s song – ett bluesrockigt mästerverk som främst bärs fram av Mark Lanegans röst. De är låtarna där sångarens säregna röst verkligen får komma till sin rätt som som sticker ut och lotsar sig djupt ner i hjärtat.

Deep Black Vanishing Train är just en sådan låt. Mark Lanegans röst får ackompanjemang endast av en gitarr och en ganska ensam och spöklik flöjt som skapar en underbar stämning – det passar perfekt till texten och Deep Black Vanishing Train är höjdpunkten på skivan.

Blues Funeral börjar starkt men någonstans i mitten tappar den bort mig en stund då säregenheten försvinner och låtarna dränks i för mycket instrument. Harborview Hospital återupptar mot slutet den suggestiva stämningen och höjer verkligen betyget. Blues Funeral är bäst när den är som mest avskalad, tyngdpunkten ligger i det dova, mörka och dystra och även om det finns spår som inte säger särskilt mycket är det i sin helhet en mycket bra skiva.

Text: Kerstin Ydrefors

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Van Halen – A Different Kind Of Truth

by

Artist: Van Halen
Titel: A Different Kind Of Truth
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 8 februari

”Ju äldre jag blir desto svårare får jag att skratta åt aporna på zoo”. Detta citat kommer för mig när jag hör Van Halens A Different Kind Of Truth.

Rockens djurpark är vid det här laget ganska välförsedd med gamla övervintrade uvar. Där finns till och med några dinosaurier. Och allra längst in mer än ett fossil.

De ljud och läten som strömmar ut från deras burar låter sällan farliga. Oftast ligger de och slöar. Men när tonårsflickorna närmar gaskar de upp sig, spänner musklerna, försöker se farliga ut och ryta som i fornstora dar. En stund funkar det, men strax tar tröttheten över och de somnar om.

Listan är lång – ZZ-Top, Blue Oyster Cult, Uriah Heep, Deep Purple, ACDC. Och nu har även Van Halen – i form David Lee Roth och Eddie, Alex och Wolfgang Van Halen – efter 28 års dvala vaknat till.

De återvänder till rötterna, gör det mesta rätt och levererar det man kan förvänta sig. Vill man få i gång livsandar och gott humör medan man fyllnar till under en förfest så är den här musiken helt okej. Men
mer än så är det inte.

Text: Patrik Stigson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Laike – Långt från stadslivets dån

by

Artist: Laike
Album: Långt från stadslivets dån
Betyg: 2

Om en dröm där du möter Snusmumriken vid en porlande bäck med regnbågsfärger och talande flöjtar hade haft musik i bakrunden så hade det varit Laikes album Långt från stadslivets dån som spelats. Laike är livlig folkpop med drömmande och psykadeliska inslag som tonas ut i abstrakta frekvenser då gitarrerna och Christofer Ståhles lyrik tystas ned. Först förstod jag inte vart det ”psykadeliska” i Laikes musik låg gömd, för beskrivningen av Lakies musik utlovade ”psykadelisk folkpop”, kanske var det i texterna som enligt mig beskrev surrealistiska drömmar, eller var det i de stillsamma flöjtarna man tänkt att psykadelismen skulle växa ur. Jag förstod inte. Förrän låt nummer tre på albumet gjorde entré i mina uttröttade hörlurar. Ungefär fem minuter in på denna låt kallad ”Ser du inte vad som fattas” förflyttas ens sinnen iväg till en mörk skog full av dimma och övernaturliga väsen, precis sådär lagom som en psykadelisk låt ska göra med dina sinnen. Man dras med i den drömvärld Laikes musik har sin kärna. Är man riktigt inne i musiken blir man besviken då den upphör och man till sin förtvivlan upptäcker att man inte är en sagolik älva i den förtrollade skogen med Snusmumriken vid sin sida. Tvingas inse att verkligheten är mer än problemfri, harmonisk stillsam musik. För det är precis vad denna musik är.

Problemfri. Harmonisk. Stillsam.

Laike är ett soloprojekt av Christofer Ståhle som spelat i flera band innan han fick idén om Laike, till exempel spelade han flöjt på albumet ”Beautiful days” av det exprientella folkpop-bandet Majessic Dreams som nog har influerat Christofer Ståhles soloprojekt relativt mycket. Andra influenser Laike beskriver sig själv ha är brittiska folkpop/rock band från 70-talet som Pentangle och Fairport Convention.

Detta är ingen dansmusik. Långt ifrån. Det är inte heller pop i sin egentliga bemärkelse. Det är svävande, lugnt och fridfullt. Den slags musik man vill lyssna på efter en jobbig dag. Den slags musik man kan somna till. Det är just där det negativa ligger, att man så lätt kan bli uttråkad och somna till denna typen av musik där flöjten och de lätta orden leder resten av musiken. Personligen tycker jag att det händer för lite i låtarna, hur vackra och sagolika de än är, söker man efter det där lilla extra som får ens hjärta att slå dubbelt är det inte Laike du söker. Men gillar du abstrakt, djup och såklart –psykadelisk folkpop- är detta ett album du bara inte får missa. Laikes musik är långt från stadslivets dån.

Lyssna om du gillar: JJ, PJ Harvey eller Björk blandat med Jojje Wadenius.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,