Torsdagskvällen avslutades för vår del med dödsmässa med tungt malande Bloodbath från Stockholm. När mörkret omslöt publiken och mörkrets makter intog festivalområdets södra del, morrade en amerikansk frikyrkopredikant sin helvetespredikan över en förväntansfull publik, och vi skulle inte bli besvikna. Bandets nya sångare, brittiske Nick Holmes utgjorde vår överstepräst och han gjorde det med ackuratess. Musiken består av välspelad, hård och kompromisslös death metal där sångarens growlande röst läggs till ljudbilden nästan som en operasångares röst gör till klassisk musik. För en otränad lyssnare, som undertecknad, är det svårt att höra vad det hela handlar om, men scenshowen, ljuset och framträdandet ställer allt utom rimligt tvivel. Med låttitlar som ”Cancer of the soul” och albumtitlar som ”Grand Morbid Funeral” låter de oss förstå att domedagen är kommen.
En kommentar jag fick undrade varför jag utsätter mig för sådant här. Jag är inget stort fan av musikstilen och jag lyssnar ytterst sällan på något liknande utanför festivalernas grindar. Men det finns något i den här musiken som attraherar även mig, och jag kan verkligen förstå varför den yngre generationen tilltalas av det. Det är uppror, starka känslor och något djuriskt och äkta som lockar. Nu ska min unge kollega Joel (11 år) berätta om sina intryck av spelningen och sätta betyg.
Jag hoppades mycket på den här konserten efter att ha hört några låtar på tidigare på dagen. Sångaren var bra men det var synd att trummorna hade så högt ljud. Det gjorde att rösten inte gick fram så bra. Samma sak med gitarrerna. När man såg att sologitarristen spelade solo så hördes det inte för det drunknade i ljudet från bas och trummor. Jag gillar den här hårda råa musiken när allt är äkta som det var med det här bandet. Det blir inte parodi och på låtsas utan sant. Den aggressiva musiken gör mig lugn och glad. Massor av egna känslor släpps ut och jag blir lugnare.
Artist: Blodbath
Plats: Sweden Rock Festival
Betyg: 4
