Om 42 är svaret på alla livets frågor, så är Misplaced Childhood startskottet för alla ställda frågor. Ett album som välde in över mitt tonåriga jag och som följt mig sedan dess. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde hela skivan spelad live i ett svep. Det var monumentalt och fantastiskt och det var 30 år sedan. Marillion och deras dåvarande förgrundsgestalt Fish blev så där viktiga som bara musiker, konstnärer och diktare kan bli för en tonåring. Jag har några sådana personligheter i mitt följe och Derek William Dick är en av de viktigaste. När han nu gästar Sweden Rock Festival är det på temat att vi säger adjö och farväl till Childhood. Han lovar att det är sista gången vi kommer höra hela albumet på en konsert och han ger verkligen allt för att det ska bli en minnesvärd föreställning.
Publiken framför Sweden Stage välkomnar honom som den hjälte han är. Så mycket kärlek från så många människor. Det kan inte ha varit annat än fantastiskt att få uppleva det stödet. Det märktes också att han och bandet njöt av det tryck som byggdes upp, dompterades av en mästare på att ha publiken i sin hand.
Jag bär för alltid med mig såväl albumet som dessa minnesvärda konserter. Jag har ingen orsak att säga farväl till vare sig Fish, barndomen eller den musik och poesi som han förmedlat. När jag kör hem sätter jag på skivan i bilen och sjunger med. Here I am once more..
Artist: Fish
Plats: Sweden Rock Festival
Betyg: 4
