Den 22 november 1968 kysste skådespelerskan Nichelle Nichols sin kollega William Shatner på bästa sändningstid i amerikansk tv. Kyssen ägde rum i Star Trek-avsnittet Plato’s Stepchildren. Det var första gången en svart kvinna kysste en vit man i amerikansk tv.
Ur en artikel på Aftonbladet Kultur om Star Trek.
På det sättet visar tydligt att allt inom kultur och underhållningsbranschen har betydelse för samhället. Människor läser böcker, ser filmer, skriver poesi, går på konstutställningar, slappar framför tv:n – överallt där vi möter kultur möter vi sätt att se på världen och samhället. Varje person som skriver något präglas av sin syn på livet, sin vision av samhällsbygget – oavsett om vi har en ifrågasättande attityd eller överslätande.
Om manusförfattaren till Star Trek inte hade låtit kyssen ske hade det varit ett ställningstagande också.
Det händer då och då att jag får sura kommentarer från personer som är engagerade läsare av bloggar från den socialdemokratiska bloggosfären. De är sura för att den här bloggen finns registrerad där. För vi skriver inte så mycket partipolitik, som de tycker att man ska göra för att vara politisk. Men kultur är alltid politik. Och i urvalet av den kultur vi skriver om tar vi ställning. Det kanske kräver att läsaren tänker ett varv till, men om de inte orkar göra det är det deras problem.
Nu har ju Kulturbloggen ett par skribenter till, men mer än hälften skrivs ju av mig. Så jag får väl ta på mig att vara den som uttalar mig om denna blogg. Och faktum är att Kulturbloggen är registrerad i ännu ett annat sammanhang, den är listad bland kristna bloggar. Vilket inte alla vet om mig. Jag är kristen buddist. På samma sätt som jag präglas av mitt politiska ställningstagande är min bas i religionen också något som finns där hela tiden: i syn på samhällsutvecklingen, i syn på miljöfrågor, i syn på etik, i syn på skola, utbildning, samliv, i syn på mänskliga rättigheter, ja i synen på samhällsbyggandet.
Värt att notera i sammanhanget är att jag däremot hittills aldrig fått kritik från de kristna grupperna som vi får från en del gammelsossar ibland. Uppenbarligen är det svårare att vara renlärig partikamrat än kristen som buddist.
Nog om mig nu. Tillbaka till grundfrågan: kultur och politik. Konstfackeleven Anna Odell gjorde ett projekt där hon spelade psyksjuk och blev omhändertagen. Det har diskuterats mycket, en del menar att det hon gör inte har med konst att göra. Vad är då konstens uppgift?
De flesta anser nog att konst inte bara ska vara utsmyckning utan att det får och ska beröra, få oss att ta ställning eller få oss att reagera och fundera. Men hur långt ska en konstnär gå? Anna Odell blev anmäld för oredligt förfarande, falskt alarm, våldsamt motstånd och ofredande.
Nu visar det sig att hennes provokation hade ännu mer tyngd bakom än vad som först framkom. Hon har filmat det hela och skapat en videoinstallation om det.
Ett av konstverkets tre delar är just broscenen, filmad med två kameror, något som varken förbipasserande eller de civilpoliser som sedan omhändertar henne, är medvetna om.
Det var mörkt och kallt den där kvällen i januari när Odell iscensätter och spelar upp en tidigare psykos som inträffade 1995. Hon agerar den förvirrade kvinna som oroligt går fram och tillbaka, tar av sig skor och jacka och kastar dem över broräcket.
Anna Odell vill säga något om psykiatrin i Sverige och hur maktlös en människa som är psyksjuk är.
Självklart är all kultur politik. Sedan finns det förstås en annan dimension i Anna Odells konstprojekt: människor som inte alls visste om att de spelades in får en roll i hennes konstverk. Är det moraliskt rätt eller fel? Det kan diskuteras. Men däremot tycker jag man inte kan säga att det inte är konst eller inte är kultur.
Kultur är alltid politik: för kultur oavsett om det är en schlagersång eller en dikt eller ett konstverk eller ett tv-spel handlar om något.
Den som skapat det har gjort det utifrån en bild av något: av samhället eller en bild av en fantasivärld.
För min del tycker jag inte att allt behöver vara jättetungt och seriöst för det. Vi behöver underhållning, behöver få slappna av, få ha kul, få skratta och gråta och bli berörda utan att allt är tungt och gravallvarligt jätteseriöst.
Men vi ska inte vända på detta: politik är inte kultur.
Eller som .. skriver i Aftonbladet:
Ord säger i bästa fall vad vi menar, men oavsett vad vi menar, styr orden våra förväntningar på framtiden. Om den borgerliga riksdagsmajoriteten genomdriver kulturutredningens förslag till nya kulturpolitiska mål står vi inför ett helt nytt samhällssystem där politiker inte bara skapar vissa förutsättningar för medborgarnas konstnärliga och litterära uttryck, utan också utövar ett inflytande över vilka uttryck som är önskvärda. Det skulle innebära ett paradigmskifte med oöverskådliga konsekvenser.
Det jag säger är inte att kulturskapare behöver bli politiker för att stoppa det här vansinnet. Inte heller att det ena eller det andra partiet skulle vara så mycket bättre på kultur. Det jag säger är att kulturen inte ska styras av någon politisk ideologi.
Kultur är alltid politik – men aldrig partipolitik eller ideologi.
Relaterat:
Svenska Dagbladet
DN: Anna Odell spelade sig själv
DN: Beslut om åtal mot Odell i nästa vecka
Andra bloggar om: kultur, kulturpolitik, konst, Konstfack, Anna Odell
Hej. Bra postning. Men vad menar du med att kultur är ”politik” men inte ”ideologi”? Det är väl just ideologi det är?
@ROSEMARI: Intressant att läsa dina tankar kring kultur och politik. Din definition av kultur och dess samhörighet med politik visar också på nya möjligheter att tolka det som finns på kulturens breda meny. Det ger ju politiken också ett bredare spektrum än det som traditionellt placerats inom vänster-högerskalan.
När kommer din doktorsavhandling, Rosemari…? Ses!
Till Johan S: Njae, jag kanske uttryckte mig slarvigt. Det beror ju på vad man menar med ideologi. Jag tycker inte att kultur ska styras av partier i alla fall, oavsett om det handlar om vänstern eller högern. Kulturen måste vara ifrågasättande och kunna kritisera fritt. Men vad kulturen lyfter fram är ju alltid politiskt på något sätt.
Om du menar att kultur ska vara fri håller jag verkligen med. Men jag tycker ändå att kultur är ideologisk. Det innebär att det finns kultur som står för saker jag inte håller med om. (Det finns till och med en massa bra kultur som står för saker jag inte håller med om men som ändå är bra.) Kulturutövare är också människor som finns i ett samhälle och som därför har egna värderingar. Dessa värderingar präglar såklart deras konst. Därför måste vi ju kunna kritiskt diskutera även konstens innehåll: vad står den för, vart leder den, etc.
Sedan kan ju konst och kultur ha politiska/ideologiska betydelser som är större än och kanske till och med annorlunda än de som konstnären tänkte sig. Och kultur kan betyda olika saker för olika människor. Det innebär ju inte att några av oss har fel. Men det skapar utrymme för diskussion (ta Star Trek och Döda poeters sällskap; de är stora hos väldigt många nyliberaler, och utan att hålla med om deras tolkning ger det åtminstone mig någon typ av förståelse för hur stora delar av den unga högern tänker och fungerar).
Sedan kan ju kultur faktiskt vara partipolitisk också, om den vill. Och det är väl med den saken som med all partipolitik: det kan bli förödande tråkigt och förutsägbart men behöver inte vara det.
Men min stora poäng var nog att jag tycker att det är viktigt att betona att kulturen på gott och ont faktiskt är en del av samhället, och inget som flyter ovanpå. Eller vad tycker du?
Intressant, men vad sjutton innebär det att vara ”kristen buddist”? Är det ungefär som begreppet ”kristen ateist”, dvs en sekulär person som har sin värdegrund baserad i ett kristet samhälle?
Till Johan: Kommentarsfältet är förstås alldeles för kort för att diskutera kulturens roll, men jag tycker precis som du att kulturen är en del av samhället. Det är absolut inte bara något som ska förgylla eller sätta extra piff.
Det finns mycket att vidareutveckla kring detta och min tanke är att börja ta upp sådana diskussioner lite mer här, även om det inte kan bli dagligen – jag har ett heltidsarbete att sköta också.
Men jag tänkte föra lite kulturpolitiska diskussioner här då och då.
Till Agnes: Egentligen borde jag inte tagit upp det där med kristen buddist, det kräver en del utrymme för att förklara.
Men i korthet upplever jag att det kristendomen går ut på är samma sak som buddismen går ut på. Båda säger mig att man inte behöver starta med att göra typ tjugo goda gärningar och sedan kunna få tillträde till det som gud står för utan det är klart, det är bara att börja leva i det som kristna kallar guds nåd och buddister kallar upplysta tillståndet.
Men jag ska återkomma och vidareutveckla det i egna inlägg framöver. Fast det är svårt, för det finns så många konstiga uppfattningar om religion och så mycket missbruk i religionens namn.
Men nej, jag tror inte det är direkt möjligt att vara kristen ateist. Som kristen bör man väl tro att det finns en gud av något slag.
Jag tänker mig att gud är den kraft som finns bakom livslågan, den kraft som finns i sanningen.