St. Vincent
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
St. Vincent är en film som kan verka klychig, men den är det i ett nytt sken. Jag vill gärna dra paralleller till Takeshi Kitanos mästerverk ”Kikujiros sommar”. Vi har även sett liknande skildringar förut i t.ex. ”About a boy” och serien ”Two and a half men”. Temat där en rufsig, typisk maskulin, man möter en oskuldsfull pojke – son som han aldrig haft – där båda ger och tar är det stora temat i denna film.
Protagonisten spelas av Bill Murray, en alkoholiserad vietnamveteran som har sett sina bättre dagar både ekonomiskt och fysiskt. Han spelar, dricker, röker och är allmänt misantropisk. Hans närmaste relation har han i en ”kvinna av natten” och sin dementa fru.
I huset intill flyttar en ensamstående mamma in med sin son. Murrays karaktär blir ofrivilligt barnvakt åt grannens son. Här inleds en fantastisk relation över åldersgränserna. Visst är det vissa riktiga ”feel good” scener men de flesta karaktärers problematiska natur skapar en balans och spelar med hela vårt känsloregister.
Ska man ta parti för Bill Murrays dåliga sidor? I detta fall för att citera en replik i filmen ”It is what it is”. Man kan hur som helst inte lämnas orörd av denna antihjälte. Och i denna film ser vi att det klassiska temat med den normbrytande kompisrelationen mellan pojken och mannen fortfarande inte är uttjatat.
Roller: Bill Murray, Naomi Watts, Melissa McCharty m.fl.
Text: Fredrik Lind