New Orleans-jazzblues, indiepoprockpunk och rocken möter poesin – det är tre sinsemellan mycket olika skivor som släpps senaste tiden och som jag lyssnar mycket på.
Jag syfter på Allen Touissants nysläppta album ”The Brigth Mississippi”, rockaren Sulos tolkning av Ernst Brunners dikter på skivan ”Sulo möter Brunner” och det brittiska indiebandet The Enemys nya album ”Music for the people”.
Du kan förresten vinna två biljetter till The Enemys konsert i Hamburg plus resan dit. Här kan du läsa om tävlingen.
Svenska Dagbladet gav The Enemys nya skiva betyg 3 och skrev:
På två år har de tre tjugonågonting-åriga medlemmarna i brittiska The Enemy gått från att vara tv-försäljare i Coventry till att bli britrockstjärnor som kör Jaguarer. Bandets andra skiva innehåller dock fortfarande samma berättelser om småstadstristess, frustration och minimilöner: det är ung musik för en ung publik.
Fast jag håller inte med SVD. För det första tycker jag skivan helt lugnt är värd mer än betyg 3. Dessutom är det inte alls bara musik för en ung publik. Jag kan nog tyvärr inte definiera mig som ung längre. Men jag gillar The Enemys nya skiva. Det är ett album av idag. Det är pop, det är rock, det är indie, det är punk. Att fylla ett album med låtar som var och en har tillräckligt med egen karaktär för att det ska bli ett helgjutet album klarar inte alla nya unga band så bra. Jag tänker på en del band som hajpats rätt mycket, som Artic Monkeys till exempel. På deras skivor låter i stort sett alla spår likadant. The Enemy har både riviga låtar, punkiga låtar, en mjukare ballad och en hel del gothmelankoli på några spår.
Nu över till något helt annat: äkta New Orleans jazzsblues med Allen Toussaints nya skiva ”The Brigth Mississippi”. Toussaints namn hörs i alla möjliga sammanhang, ofta när soul-, blues- eller jazzartister pratar om sina influenser nämns Allen Toussaint, kanske den man som mer än någon annan kan kallas Mr New Orleans.
Det var några år sedan han släppte nytt album, så jag kan tänka mig att det är efterlängtat i en del kretsar. Lite minus får skivan för att den är mer jazz än blues. Egentligen är Toussaints största styrka hans blues-sida, tycker jag.
Lite fakta om honom från Wikipedia (som för övrigt missat att lägga in hans nya album):
Allen Toussaint, född 14 januari 1938 i New Orleans, USA, är en amerikansk pianist, låtskrivare och musikproducent och en av de inflytelserikaste personerna i New Orleans rhythm and blues-scen. Under Toussaints uppväxt var Professor Longhair (1918 – 1980) en idol och hans pianofraser hörs ofta i Toussaints pianospel [P. Oldaeus]. Under 1960- och 1970-talen skrev han flera hits för artister som Lee Dorsey, Irma Thomas, Willie West (som sjöng titelspåret i filmen Black Samson), Robert Palmer, The Meters och Solomon Burke. Toussaint producerade även musik för Dr. John, Labelle och The Neville Brothers. I hemstaden uttalas Toussaint med betoning på de första tre bokstäverna: TOU…[P.O.]
Recension av nya skivan i SVD.
Och missa inte det intressanta projektet där rockmannen Sören ”Sulo” Karlsson tolkat Ernst Brunners dikter. Ernst Brunner firar trettio år som författare och poet i år och det firar hans bokförlag på flera sätt, men ny roman och nyutgivning av Kocksgatan. Jubileet firas också med att Sulo tagit sig an och musiksatt 15 av hans dikter. Resultatet är en rockig skön skiva. Dikter behöver inte alls tonsättas som visor, det visar Sulo med stort eftertryck.
Svenska Dagbladet gav skivan betyg 4.
Här har Kulturbloggen intervjuat de två.
Fler recensions av Sulos tolkning av Ernst Brunners dikter:
Dagens Nyheter och Helsingborgs Dagblad .
Andra bloggar om: skivnytt, recensioner, rock, jazz, blues, indie, popmusik, britpop, punk, New Orleans, The Enemy, Sulo, poesi, dikter, Ernst Brunner, Allen Toussaint
