The Judge
Betyg 3
Regi David Dobkin
Med Robert Downey Jr., Robert Duvall, Vera Farmiga m.fl.
Ta på “The American Dream”-glasögonen. Visualisera sedan Robert Downey Jr. som “city slicker” i Chicago, som på grund av familjeskäl återvänder till sin hemstad i Indiana. Lägg därtill en frostig fader och son-relation, incestuösa romanser, rednecks och krogslagsmål. Låter det som 140 roande minuter? Visst, jag klandrar ingen som avfärdar “The Judge” som en klichéfest utan like, men tack vare starkt skådespeleri kommer filmmakarna undan med någorlunda heder i behåll.
Det är först och främst uppfriskande att se Downey Jr. i en hyfsat nedtonad roll, med betoning på hyfsat. Redan några minuter in i filmen har hans onelinerstinna försvarsadvokat hunnit pinka revir bland kollegor. När han får anledning att hemvända och återse resten av familjen – far och två bröder – möts attityder som leder till förvecklingar. Downey Jr. fungerar visserligen ganska bra som den förlorade sonen Hank Palmer, men det är Rubert Duvall som skiner mest som Palmer den äldre, domaren Joseph som själv hamnar i klammer med rättvisan. Far och son måste motvilligt umgås och gamla sår rivs upp. När premissen är etablerad går resten av handlingen att räkna ut på en nanosekund. Faktum kvarstår, huvudrollsduons samspel gnistrar till rejält ett par gånger. Alltid sevärda Vera Farmiga, Vincent D’Onofrio och Billy Bob Thornton gör vad de kan med sina biroller. Även Grace “Twin Peaks” Zabriskie är med på ett hörn, än en gång typecastad som hysterika.
Filmen har en värdekonservativ sensmoral och lokalpatriotisk ton, som skräddarsydd att flörta med mellanvästernhjärtan. Balansgången mellan allvar och (medveten?) kliché är inte en helt lätt uppgift, men tack vare musiken blir det aldrig olidligt smetigt. Den som sitter kvar under eftertexterna får njuta av Willie Nelsons Coldplay-cover av “The Scientist”, vars första strofer ringar in filmens andemening: “Come up to meet you, tell you I’m sorry. You don’t know how lovely you are”. Amerikansk folksjäl betonas annars av Tim Myers, Lucinda Williams, Gram Parsons, Fleetwood Mac med flera. Bon Ivers underbara “Holocene” hörs i en scen. Störst plats tar dock Thomas Newmans mix av specialskriven folk- och orkestermusik, att etablera känslor av värme och trygghet, ett slags sinnesro även i tragiska stunder.
Det ska till ett cyniskt hjärta för att inte bli det minsta berörd av Robert Duvalls åldrade domare i “The Judge”. Jag erkänner, jag är svag för sånt här. Trots en välbekant, lite gammaldags tematik utan större överraskningar, sitter jag där i biosalongen med vattniga ögon. Det är nästan oroväckande befriande att mentalt drapera sig i den amerikanska flaggan och låta känsloregistret kittlas av ett välspelat, småromantiskt, rättegångsdrama. En och annan (ofrivillig) tår borde vara bevis nog för att filmmagisk verkshöjd är uppnådd.
Text: Anders Nilsson