Camp X-Ray
Betyg 3
Regissör Peter Sattler
Med Kristen Stewart och Peyman Moaadi
Peter Sattlers debutfilm börjar med att bilder från flygattacken på World Trade center den 11 september år 2001 spelas upp. Attacken leder så småningom till att Ali (Peyman Moaadi), som misstänks för inblandning, grips och placeras tillsammans med andra muslimska män på Camp X-Ray, Guantanamo Bay. Åtta år senare anländer Amy (Kirsten Stewart) till lägret för att arbeta som vakt. Från allra första stund försöker hon lära sig att spela med i den sexistiska machokultur som hon förväntas anpassa sig till. Hon försöker spela osårbar, göra sitt jobb och följa rådet ”don’t let them get inside your head”.
Hennes uppgift är inte att förhindra att de internerade flyr. Det löser nämligen alla lägrets murar och avspärrningar. Hennes uppgift är istället att se till att de överlever, vilket kan innebära att hindra dem från att ta sina liv. Men ganska snart får hon svårt att spela den förväntade rollen både i förhållande till kollegorna och i förhållande till de inspärrade. Det leder till att hon, trots att det är förbjudet, utvecklar en personlig relation med Ali och att hon börjar se honom som en människa snarare än som ett nummer. På motsvarande sätt börjar Ali se Amy inte bara som en av de fientliga vakterna utan också som en människa.
Filmens kan sägas handla om hur människor kan utveckla en förståelse för varandra trots satt de befinner sig i en omänsklig situation och en i maktstruktur där våldet ligger på ytan hela tiden. Vidare kan den tolkas som att en skarp åtskillnad mellan det onda och det goda inte enkelt låter sig göras och att alla som befinner på Camp X-Ray, väktare såväl som inspärrade, är systemets fångar.
Men tyvärr, filmens berättelse håller inte. Den vänskap som utvecklas mellan Amy och Ali känns inte trovärdig. Vad bygger den på? Det blir i det närmaste obegripligt att de, inför öppen ridå, tillåts att skapa en förbjuden intim och empatisk ö mitt i den annars så omänskliga och kontrollerande omgivningen. Dessutom blir filmens scener och dialoger ibland närmast gulliga. Filmens trovärdighet skulle ha vunnit på om några av de politiska frågor som filmen glimtvis berör hade vävts in i berättelsen på ett tydligare sätt. Exempelvis hur attacken på World Trade Center har använts för att förändrat USA:s säkerhets- och utrikespolitik. Vilken roll platser som Guantanamo spelar i detta sammanhang. Frågan om Alis eventuella skuld. Eller kvinnors position i den mansdominerade militära hierarkin.
Men trots det är filmen intressant. Huvudpersonernas rollprestationer är utmärkta. De känslomässiga skiftningarna i deras ansikten, kroppar och röster är rika på nyanser. Kristen Stewart rörelse mellan osårbarhet och sårbarhet och Peyman Moaadis rörelse mellan raseri, förtvivlan och närhet.
En intressant fråga som filmen väcker är vilken sorts makt Amy utövar i relation till Ali. I en av filmens scener får hon Ali att lämna ifrån sig det verktyg som han gömt undan, i koranen, för att ha en möjlighet att försvara sig eller ta sitt liv om det skulle bli aktuellt. Hon så att säga avväpnar honom. Hon gör helt enkelt sitt jobb, inte genom att spela tuff och hård utan genom att spela ett annat slags maktspel. Omedvetet visserligen, men ändå. Man kan alltså se filmen som ett exempel på det slags modern maktordning som brukar kallas ”soft power”. En form av makt som blir ett alternativ i situationer där våldsam och tvingande maktutövning inte fungerar fullt ut? Den ”softa” maktutövning gör att Amy kan åka hem, Ali kan fortsätta att vara en levande fånge och Camp X-Ray kan vara kvar.