I Annas garderob
Manus & sångtexter Ann-Sofie Bárány
Regi Suzanne Osten
Göteborgs Stadsteater
Urpremiär 17 oktober 2014
Min erfarenhet av Suzanne Osten inskränker sig till att ha sett Jösses flickor i gymnasiet, den i längden havererade pjäsen Publiken för fem år sedan, några lyckade spelfilmer såsom Bröderna Mozart och Skyddsängeln samt intervjuboken Osten om Osten. Flera gånger har hon samarbetat med Ann-Sofie Bárány – dramatiker med lång karriär som psykoanalytiker bakom sig – och båda har haft särskilt fokus på barns perspektiv.
Familjen Freuds sju barn blir konfysa nervknippen uppfostrade av en despotisk misslyckad mor utrustad med gonggpng (komiskt ursinnigt spelad av praktikanten Matilda Ragnerstam), med ambition att pränta in behärskningens svåra konst. Fadern (praktikanten Nemanja Stojanovic lysande på att få fram draget av översitteri) å andra sidan, använder barnen i sin forskning och vill locka dem till det motsatta, det vill säga bli varse annars förbjudna tankar på sexualitet.
I Annas Garderob är en myllrande fresk med parellhandlingar i tid och rum som korsbefruktar varann. Enligt programmet i tidningsformat summerar den i mitt tycke alltför långa uppsättningen (cirka 4 timmar inklusive paus) några av teaterikonen Ostens drivkrafter. Väldigt förenklat kan de sammanfattas i inre respektive yttre frihetssträvan. Psykoanlys kopplad till lesbisk utlevelse. Huvudpersonen uppmanas av sin far Sigmund att släppa taget, att kräkas ut alla NEJ kroppen svalt; vilket innebär att man vågar visa vem man är. Ett självförverkligande vars konsekvens blir att nästan alla av dramats kvinnoroller bryter med heteronormen. Beträffande inriktningen på att lyfta mogna damers status, ska noteras de tre från publiken som på anmodan i slutscenen medverkade sittandes på pyttesmå stolar.
Scenografin är smart, fast lite förvirrande att se när den placerar skeendet i ett dockskåp i skala 1:1. I öppningsscenen hamnar vi hos tillgjorda mediamänniskor, svassande arrangörer och uppladdade kollegor firandes Anna Freuds 80-åriga födelsedag. Sedan består pjäsen av ett pärlband ryckiga tablåer som djupdyker i den fadersfixerade Annas tutbulenta liv. Av de fjorton skådespelarna turas flertalet om att göra åtskilliga roller, precis som man kan förvänta sig av lekfulla Osten. Den andra ramhandlingen handlar om den stormiga kärleken mellan Eve och Peg, två motsatser i USA på 70-talet, som ändå förenas i sin komplicerade tillgivenhet för varandra. För att antyda vidden av metanivå måste avslöjas att Eve, uppfylld både av terapins läkande verkan och passionen för starka yrkeskvinnor, skriver på den bok om Anna Freud som vi delvis får åskådliggjord.
Nästan alla karaktärer har drag av galenskap och gyckel. Antagligen väldigt lustfyllt för skådespelarna att få frossa i: framställa sig som löjliga och praktisera ett minst sagt överdrivet kroppsspråk. Även om koreografin är kul att skåda och det finns inlagda ”vilopauser” i form av fartfyllda högklassiga sånginslag, blir det ganska tjatigt till slut. Till viss del uppvägs risken att bli uttråkad, av minnesvärda sårbara birollsinsatser från Monica Wilderoth (Annas förmögna neurotiska livspartner), kavata Marie Delleskog och Isabella Duarte Nilsson (också praktikant). Vad som tilltalar mig mest är det stråk av äkthet som går på tvärs mot det farsartade i uppsättningen. Emilie Strandberg gör en djupt mänskligt kvinnoporträtt. Eve bubblar över av desperation och vädjande blickar. Hennes blamage i mötet med den allt annat än upphöjda Anna (specialskriven roll för fenemonala Ann Petrén) , blir desto mer rörande för att självinsikt existerar. För Dr. Levin (Johan Karlberg) utbrister hon ”ni har hjälpt mig vara den jag är”. Jag har sett Strandberg i åtskilliga uppsättningar och här bevisar hon i full blom sin stora kapacitet. Hennes motspelerska Angelika Prick, praktikant från högskoleutbildning, gör sin roll fullproppad på frustration med bravur. I utseende och repliker påminner hon om en agiterande Angela Davis.
Jag var positivt inställd men tyvärr ganska hängig efter uttröttande möte i Göteborg som denna torsdagskväll hade halv storm. Och jag vet inte hur det är att gå i terapi, har bara ytterst rudimentära kunskaper om far och dotter Freud från när jag läste (barn)psykologi i studiecirkel för en evighet sedan. Applåderna var varma från den långt ifrån fulltaliga publiken, medan jag mest var upptagen med att fundera på varför inte denna ystra lovsång till friheten träffade mitt hjärta -det stora undantaget Emilie Strandberg vars sätt att ta plats var en fröjd att se.
Text: Mats Hallberg
Foto: Ola Kjelbye