Recension av Ulla Ginsburgs debutroman för vuxna – Till alla lycka bär

Titel: Till alla lycka bär
Författare: Ulla Ginsburg
Förlag: Migra Förlag
Utgiven: 201407
Tryck: Bulls Graphics, Litauen 2014
ISBN: 978-91-87867-00-2

Tillsammans drömde vi om framtiden, om någon sorts förlösning, personlig och politisk

Fast jag ibland kan känna att jag läst och hört tillräckligt mycket om det progressiva 70-talet, så blir jag genast fångad av boken ”Till alla lycka bär”. Det är en inbjudande liten bok, som påminner om en sagobok med sina hårda pärmar med färgglatt, stiliserat omslag av Gun Hammer. Och lite av en saga visar det sig vara, en saga i 1970-talets verklighet. Och det är också Ulla Ginsburgs debut som vuxenförfattare, hon har tidigare skrivit flera barnböcker.

Ulla är berättaren, det är henne det handlar om, jag antar att det till stor del är självupplevt. Jag följer med intresse Ullas försök att inrätta sin tillvaro i tiden och tidsandan. Ulla och hennes vänner är en del av den unga generationen, de som ”är en del av det stora nytänkandet, från egoism till solidaritet”. Den tidens allt överskuggande ideologi.

Hon bildar tillsammans med ett par vänner ett kollektiv, helt i tidens anda, och beskrivningarna härifrån är både roliga och träffsäkra. Allt är insiktsfullt och exakt skildrat, samtalen, de olika karaktärerna, politiken, tankarna. Relationerna är många och allt annat än enkla, men historien är rakt och osentimentalt berättad med skarpa exakta iakttagelser. Hon förälskar sig ofta och känner att hon inte duger vare sig i vänskaps- eller kärleksförhållanden.

Hon beskriver också sina tvivel kring och om den splittrade vänstern, hon har svårt att förstå alla de interna stridigheterna och att det skulle behövas så många olika grupper med olika bokstavkombinationer – VPK, FK, KFML, KFMLR, RMF… Men beskrivningen av försök till organisering av de olika första maj-demonstrationerna blir riktigt rolig att läsa!

Sorglig är berättelsen om ”hunden”, utan namn, totalt hopplös och charmlös, som efter att ha hamnat på hundstallet förvandlas till Ullas konstant dåliga samvete och ångestfyllda drömmar.

Men det är lätt och ljust berättat trots de mörka, depressiva perioderna. Hennes egna funderingar kommer fram och är intressanta att läsa. Vad är egentligen hennes egna tankar och vilka är ”pålagda” utifrån? Den ”konstiga”, mer och mer obegripliga vänsterrörelsen. Hon tar inte direkt ställning utan för ett resonemang med sig själv, som är intressant att ta del av.

Så småningom – efter kollektivens slutliga splittring – börjar hon arbeta på Maraboufabriken och upplever där en helt annan och mer direkt samhörighet med de ”äkta” arbetarna i motsats till studenterna i kollektivet. Men även den bilden krackelerar och till slut dras hon obönhörligt mot det intellektuella och teoretiska, hon slutar arbeta och börjar läsa filosofi på universitetet i Frescati!

Boken skildrar en betydelsefull epok i vår nutidshistoria. Även om igenkänningsfaktorn är hög för mig, som 40-talist så tycker jag att den är tillräckligt allmängiltig för att vara rolig att läsa även för dagens yngre generationer!

Text: Vivian Gustin