Karl Gerhard – en fantasi om en Revykung
Av Irena Kraus i regi av Johanna Garpe
Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen, Stockholm
Premiär den 5 september 2014
I år är det 50 år sedan revykungen Karl Gerhard gick bort. I den nyskrivna föreställningen som nu spelas på Stockholms stasdteater lever han upp igen. Pjäsen har fått namnet Karl Gerhard – en fantasi om en Revykung, för att inte utge sig att vara helt verklighetstrogen. Årtalen flyter ihop och det är meningslöst att försöka räkna ut exakt när de olika scenerna utspelar sig.
Manusförfattaren Irena Kraus har valt ut några huvudteman, där uppsättningen av revyn Lite Gullregn med den antinazistiska kupletten Den ökända hästen från Troja lämnar ett starkt avtryck. Vi får se Karl Gerhards hemlighetsmakeri inför såväl myndighetsrepresentanter som för Hans Majestät konungen för att få till stånd premiären. Föreställningen gör succé men blir stoppad med hjälp av en långsökt hänvisning till lagen.
Avhoppet av primadonnan Zarah Leander, som uppträdde i Nazityskland under kriget, och hennes återkomst spelar också en framträdande roll och andra viktiga delar i pjäsen är kärleken mellan Karl Gerhard och hans sekreterare Göthe, vänskapen med författarinnan Moa Martinsson och bandet till hans fru (i pjäsen kallad Molly).
Rikard Wolff gör en stark gestaltning av den karismatiske Karl Gerhard, speciellt i de scener då självförtroendet sviker och i slutet av föreställningen, när Karl Gerhards krafter sinar och hjärtsjukdomen slår ut honom. Cecilia Frode spelar en charmig Zarah, men utan den riktiga tyngd som jag antar att primadonnan måste ha haft. Per Sandberg passar perfekt i rollen som den trogne, sårade och sedan förlåtande Göthe.
Även om jag inte tycker att Rikard Wolffs sångröst är han största tillgång och om sångnumren ibland blir lite osynkade så ger de många musikinslagen liv åt föreställningen. Förutom Den ökända hästen från Troja framförs många av Karl Gerhards välkända kupletter, såsom Jazzgossen, Jag är ett bedårande barn av min tid, Sånt får man inte säga, Opp, opp, opp och Hurra vad jag är bra. Allra bäst är duetterna med Karl Gerhards adoptivdotter, spelad av lilla Ellinor Friberg som har en fin sångröst och en obekymrad scennärvaro.
Föreställningen känns en aning lång, men jag tror att premiärspelningen drog ut lite extra på tiden. Pjäsens största behållning tycker jag är de tankar den väcker om hur lätt det var för en diktatur att få en demokrati som Sverige att hålla sig tyst och foglig – och frågan om huruvida något har ändrat sig idag.
KARL GERHARD – EN FANTASI OM EN REVYKUNG
AV IRENA KRAUS
Regi Johanna Garpe
Scenografi Sören Brunes
Kostym Anna Heymowska
Ljus Torkel Blomkvist
Ljud Håkan Åslund och Michael Breschi
Koreografi Anna Vnuk
Mask Maria Lindstedt
I rollerna:
Karl Gerhard Rikard Wolff
Göthe Per Sandberg
Molly Anja Lundqvist
Matilda Ellinor Friberg/Naomi Gencel
Arvid Anders Johannisson
Juliette Tigerskiöld Odile Nunes
Pege/Kungen Ralph Carlsson
Moa Martinson Marika Lindström
Af Uggla Björn Elgerd
Zarah Cecilia Frode
Kätie Josefin Ljungman
Strömberg/Patient Björn Gustafson
Gossen/pianist Johan Graden
Musiker: Christopher Cantillo, Per ”Texas” Johansson, Mats Äleklint och Joe Williamson
Foto: Petra Hellberg