Friedrich Schillers Don Carlos önskar folkets, men mest av allt sin egen frihet. Frihetsdrama kallas det, och vägen mot frihet är blockerad av maktfullkomlighetens murar.
Maktfullkomlighet som självändamål leder ute i den stora världen till massutrotning av folkslag och blodbad. På scenen får vi se hur människor förtärs under Kung Filip II:s (Örjan Ramberg) styre. Hans son, Don Carlos (Andreas Rothlin Svensson), trånar förtvivlat efter sin älskade Elisabeth (Nina Fex) som tvingats gifta sig med den enväldige kungen.
Förlorad i sin längtan möter Don Carlos sin barndomsvän, numera Markisen av Posa, som förskräckt ser hur sin vän förvridits och ser till att han återfår stridslystnaden både för folkets och för sin egen privata räknings skull. Det patetiska trånandet övergår i en kamp för sin kärlek till Elisabeth och sin far och folkets frihet, tre tätt sammanslutna strider.
Det tycks vara så att det enda hindret för frihet, fred och lycka är kungens maktfullkomlighet. Makten är så viktig för honom att han väljer ensamheten och ser hellre sin egen son gå under än att förlora sin makt. Folket gör uppror men kungen står emot med sina wanna-be-högt-uppsatta-lakejer som lyder hans order blint. Privata intriger gör kungen osäker varpå besluten blir alltmer hårdföra och känslolösa. Det gäller att visa vem som bestämmer. Så går det till, och det är därför världen brinner i 1700-talets Spanien, och idag.
Regissör Staffan Valdemar Holm har använt enkla medel för att presentera karaktärerna. Kläder och scenografi hjälper inte till det minsta, det är helt upp till skådespelarnas gestaltning och det är lätt att följa med. Skickligt och utan övertydlighet är det till och med lätt att hänga med i den frekventa brevväxlingen som hör en 1700-talsintrig till.
Den grå kostymen bärs av samtliga aktörer utom den förtrollande söta och skickliga lilla Alva Ehn som spelar Kung Filips och Drottning Elisabeths dotter Klara. Hon får byta kläder desto oftare.
Tillsammans med den ovanligt enkla scenografin blir det snyggt, spännande, och roligt tack vare skådespelarnas underbara prestationer och den väl genomtänkta regin. Regi, scenografi och kostym kompletterar varandra perfekt, det blir lätt att misstänka vad det talats om runt middagsbordet hemma hos Herr Valdemar Holm och Fru Lykke.
Flera gånger skrattade jag högt åt små ticks som framförallt Johan Holmbergs Markis av Posa och Nina Fexs Drottning Elisabeth jonglerar med. Skickligt regisserade och med perfekt timing lyfter minspelet och kroppsspråket prosan till en nivå som har glimten i ögat, det gillar jag.
Den lite poprockiga musiken av Klas Åhlund (Teddybears STHLM) kryddar också extra och den som missar denna föreställning missar något stort.
Mona Wallin
Bilden:
Don Carlos
Alpha Blad, Örjan Ramberg och Christopher Wagelin
Fotograf: Sören Vilks
Relaterat:
Recension i UNT
Örjan Ramberg i Dramatenbloggen om hur rollen i Don Carlos påverkar honom