Fem år har gått sedan det att Christopher Sander släppte sin förra soloskiva Hej hå!, och hans band Ingenting var aktuella med sitt tredjegiv Tomhet, idel tomhet. Efter tystnaden är han nu tillbaka med sitt andra soloalbum Jorden var rund. Ett album som handlar om både politik och mänskliga relationer, videon till Kokong har bland annat visats på Feministiskt initiativs hemsida. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom inför skivsläppet.
En av låtarna på nya albumet heter Laurie and Lou. Vilken inverkan skulle du säga att Lou Reed har haft på ditt musikskapande?
Jag fascineras av honom som ikon, men det är inte så att jag njutit av hans musik de senaste trettio-fyrtio åren – jag försökte gilla den här skivan han gjorde med Metallica men den var bara hemsk. Strax efter att han hade gått bort skrev Laurie Anderson en krönika i Rolling Stone om deras relation och det var en av de vackraste kärleksförklaringarna jag läst. Den var jättefin. Två legender som kan verka ganska kyliga och distanserade, sedan får man ta del av deras vardagsliv – när hon skriver om hur de hade flugfiske som hobby – det kan man inte riktigt se framför sig. Att de möttes på någon teknikmässa utanför New York och nördade olika mikrofonmodeller och att de gjorde tai chi ihop. Jag har inte lyssnat jättemycket på Laurie Anderson, men jag har bland annat en skiva som heter Big Science och det är en låt på den som heter O Superman som kanske är hennes kändaste låt. Den har en väldigt monoton ton som kommer hela tiden. Så när en kille som heter Tomas Hallensten skulle lägga dragspel på några låtar satt han mellan tagningarna och spelade på Ljuvligt ljus – då gjorde han någonting valsaktigt, men jag frågade om han inte kunde lägga en sådan där ton. Jag tänkte att man kunde flirta lite med Laurie Anderson, så då gjorde han det på Ljuvligt ljus.
På Ljuvligt ljus sjunger du duett med Tuva Novotny som också regisserat videon till Kokong, som bland annat visats på Feministiskt initiativs hemsida. Hur var det att jobba med Tuva, och hur uppstod samarbetet med Fi?
Tuva och jag har hängt ihop till och från sedan tonåren. De senaste tio åren har hon bott i Köpenhamn, så nu ses vi inte lika mycket längre, men det känns inte som att samarbeta med en kändis. Jag skulle spela in skivan i augusti och då var hon uppe här i Stockholm. Vi åkte runt i hennes bil, var uppe på klippor, jag tog med gitarren, vi spelade och sjung. Då tänkte jag att det skulle vara fint att göra någon låt ihop. Så jag åkte ner till Köpenhamn och spelade in hennes sång där en dag. Sedan var det kul att hon ville göra en video – hon hade några dagar över. När vi bestämde vad det skulle vara för tema på den så tyckte jag att det kändes självklart att fråga Fi om de ville använda den. De hade hört av sig i samma veva eftersom de håller på att jobba på en samlingsskiva som de ska använda som någon slags kampanjgrej i sommar, så då tänkte jag att de kanske kunde göra något med den här videon. Jag gillar deras politik och på ett plan känns det lite tryggt att de som är experter på sådana här frågor godkänt att man gjort en video med det här temat. Annars är det alltid riskabelt att ge sig ut på en sådan terräng.
Just att blanda politik och låtskrivande?
Dels så, men när det handlar om minoriteter och diskriminerade grupper är det så lätt att gå snett. Det har ju varit många debatter om barnböcker. Det var en bok som hette Lilla hjärtat. Det är en jättegullig barnbok med barn från olika etniciteter och så har hon målat det svarta barnet på ett sätt som vissa svarta inte gillar. Så hon har fått skit för det i efterhand.
Även om intentionerna var goda…
Så kan det bli så fel, för att man inte har referensramen. Jag tänkte inte medvetet så, men det kändes skönt i efterhand. Det var ganska modigt att göra en video med det temat – det finns många fällor – så det kändes bra att de godkände den.
Det har gått fem år sedan det att du släppte din förra soloskiva och Ingenting släppte Tomhet, idel tomhet. Under den tiden har du fått barn, hur har det förändrat ditt perspektiv på tillvaron? Är det en stor omställning att släppa en skiva nu om du jämför med senast det begav sig?
Framför allt är det en stor skillnad att göra det själv. Vi spelade intensivt med bandet rätt länge, sedan tog vi en paus och i den där pausen åkte keyboardisten iväg på en världsturné med Robyn och trummisen med First Aid Kit. Då insåg jag att de skulle bli borta ett tag, att vi inte skulle kunna göra någonting med bandet, så då gjorde jag något eget. Det är en jävligt stor skillnad att vara ensam med allting och inte dela det med kompisar. Känslan av att man gör allting ihop. För mig har musik alltid varit en social grej. Ett sätt att få kompisar eller göra roliga saker med sina kompisar. Träffa nytt folk. Jag har inte drivits av att jag gillar rampljuset, att jag vill att det ska riktas mot mig, så jag saknar det sociala i det. Och det är världens klyscha, men den känslan av att det finns någonting som jag tycker är roligare och viktigare än musiken – det har varit en sådan otrolig passion och koncentration på att göra låtar, så har det kommit någonting man tycker är ännu grymmare. Samtidigt är det kul att det blev en till skiva, det var inte helt självklart.
Soundet har ett lite annorlunda anslag, sättet du sjunger känns lite varmare. Var det någonting du hade i åtanke när du började skriva de här låtarna – att du var ute efter ett specifikt sound – eller var det någonting som kom naturligt?
Låtarna gör jag alltid på samma sätt, går runt och nynnar för mig själv och då hamnar det ofta i en lägre tonart vilket gör att det känns lite mjukare och lite varmare. Många gillar att spetsa till det där så det blir lite mer edge, lite vassare och lite mer aggressivitet – med bandet bygger det ju mer på att man ska skapa energi. Jag tycker nog ändå att det är ganska likt Hej hå!-skivan. Det är ingen jätteförändring, men jämfört med hur det var förra gången med Jari Haapalainen – för han ville dra upp sången hela tiden så att jag skulle ligga på gränsen, så jag sa till honom att jag ville att det skulle var mer ”som jag” – så stämmer det nog att det är lite varmare. Vi har en låt som heter Lisa sa med Ingenting – väldigt mycket flirt med Lou Reed förresten – som jag sjunger väldigt mjukt, i en ganska låg tonart. Jag kommer ihåg när den skulle mixas, han som mixade tyckte det var svårt att få den rösten att kännas angelägen. Det kan uppfattas som släpigt eller apatiskt, men för mig låter det bara mjukt och härligt.
Kan det inte inge en viss effekt att sjunga apatiskt om man är ute efter det?
Jo, absolut. Det kanske var fel ordval, men jag tänkte just på att inte tappa nerven. Jari sammanfattade skivan i Sonic med att han tyckte att den var mognare men fortfarande hade nerv. Han var kanske skraj för att vi skulle tappa nerv när vi inte gjorde det sådär svenskt indie och skrikigt med knytnäven i vädret.
Albumet har en hel del politiska undertoner. Utöver det vi redan har sagt om minoriteter, tycker du som låtskrivare att det finns några svårigheter att ge sig på att skriva om politik?
Jag har aldrig gillat band som skriver politisk musik. Du vet, när det är övertydligt. Man kan ju tycka att det finns en charm med vissa 70-talsband. Jag tycker det finns en fara i att skriva politiskt om man tappar det personliga. Om man tappar sig själv i det och blir någon slags journalist. Den sortens politiska texter är inte jag så pepp på, sedan finns det de som gör det grymt, Love Antell till exempel. Men jag gillar att behålla något som känns väldigt förankrat i mig för att det ska kännas riktigt. På något plan är allting man gör politiskt, men jag kanske tänkte lite mer – för att motivera mig själv – att jag ville ha någon sorts tydligare politik i det. Framför allt hade jag en idé om att jag ville ta ned det till marknivå. Tomhet, idel tomhet innehöll mycket religiöst bildspråk med kristna ord som far, pappa och himmel. Inom religionshistoria pratar man om att människan har haft en tendens att antingen söka sig upp mot himlen eller ner mot marken. Förut var det mycket så att man tillbad moder jord och hela mamma-grejen. I och med kristendomen har man de senaste tvåtusen åren gradvis sökt sig upp mot himlen och tappat bort moder jord på vägen. Jag ville att det här skulle bli en mamma-skiva. Om Tomhet, idel tomhet var en pappa-skiva så ville jag att det här skulle bli en mamma-skiva. Då blev det naturligt att skriva låtar om genusperspektiv och klimatkrisen, kopplat till mänskliga relationer. Titelspåret känns väldigt politiskt – Jorden var rund – den är socialrealistisk och tar upp klasskillnader, förort och längtan därifrån.
Varför döpte du albumet till Jorden var rund?
Det mest självklara som alla människor skriver under på, som man blir bränd på bål om man inte håller med om – det är att jorden är rund. För några år sedan nådde jag en punkt då jag kände att alla sätt att se på livet som jag tagit som självklara blev omkullkastade, så jag hade inte riktigt någon teori om världen att hålla fast mig i. Titeln försöker fånga att inte ens det som vi tar för givet är sant. Att vi hela tiden måste ha modet att ifrågasätta det mest självklara och vara öppen för nya sätt att se på saker.
Det går ju även att applicera på öppningsraden i Kokong. Första gången jag hörde den låten kom jag att tänka på Sverigedemokraterna och hur de vill stänga in sig i sin kokong.
Precis, jag hade faktiskt en idé om att vi skulle göra en video med rasist-tema. Egentligen är ju videon Tuva gjorde riktad mot det – rädslan för det udda, det som inte är som saker ”ska” vara. Det jag tycker är häftigt med Kokong är att den är så dubbelbottnad. I ett tidigt stadium skrev jag den i jag-form, men det kan vara svårt att skriva i jag-form när det är någon sorts krankhet i det så det blev du istället.
Jag har undrat mycket över vem du talar till när du sjunger ”du kan lita på att att det du pekar på, det kommer du att få men inte från de gator som du springer på”.
Det är det som är så skumt med den låten. Verserna är riktade mot någon som är fast i ett sätt att tänka. Bryt dig ur den där fällan. Tro inte att du måste leva i en My Little Pony-värld där allting är så tryggt som det alltid har varit. Sedan i refrängen är det som att man kan få det sådär tryggt. Den är verkligen dubbelbottnad; den inger hopp, men säger samtidigt att hopp är naivt. Det är roligt när sånger blir sådär. Inga paralleller i övrigt, men Dina händer är fulla av blommor hoppar rad för rad mellan två ytterligheter. Det blir sällan någonting jag planerar, det är därför jag pratar om låtarna som någon annan har gjort dem.