Stulen barndom av Thomas Kanger – hoppas den bidrar till en annan syn på hur barns och ungas svårigheter ska bemötas

Thomas Kanger
Stulen Barndom
Albert Bonniers Förlag
Utgiven:2014-01
ISBN10:9100126217
ISBN13:9789100126216

Det är en oerhört ambitiös sammanfattning av Stulen Barndom – triologin som startade med två filmer – som Thomas Kanger nu gör i boken “Stulen Barndom”. Thomas Kanger har som journalist lyft frågan om vanvården av f.d foster- och barnhemsbarn som gjort att det är möjligt för gruppen att idag söka ersättning för den förlorade barndomen. För det är helt klart att utan hans film “Stulen Bardom” hade frågan aldrig hamnat på någon regerings bord.
Boken ger en sammanfattning kring hur filmen blev till eller rättare sagt filmerna, (för filmen Barnhemmens Döttrar uppföljaren fick aldrig samma genomslagskraft vilket är att beklaga) kom till.

Kent Sänd som startade Samhällets Styvbarn, dominerar av förklarliga skäl i boken. Kent kunde aldrig lämna de bilder och minnen som fanns med upp i hans vuxna liv och kampen för upprättelsen av gruppen vanvårdade är det han lämnat i arv och som fortsätter ännu.

I mångt lyfter boken det som också tas upp i filmerna och det kan aldrig lyftas tillräckligt mot bakgrund av att Vanvården inte på något sätt försvunnit inom Barn- och Ungdomsvården. Vi läser dagligdags om hur misstagen fortsätter utan att beslutsfattarna inom svensk socialtjänst verkar ha en aning om att några tusen svenskar idag kräver ersättning för sin förlorade barndom.

När jag skriver ambitiöst i min inledning är det för att jag, trots Thomas Kangers höga ambition, inte helhjärtat kan ta den till mig. Som barnhemsbarn borde jag givetvis jubla över att någon tagit upp vår fråga så grundligt, men som samma barnhemsbarn kan jag också känna att den är ojämn. Min kritik ligger främst i den starka fokuseringen på bröderna Sändh (Kent Sändh och Bengt Sändh) inte för att de saknar betydelse tvärtom – men för att läsare utan bakgrund i historien lätt kan tolka det som att vanvården handlade om några få istället för de tusentals som det troligen istället var. Vidare känns avsnittet om Resandefolket lite väl summariskt – frågan är om den sammanfattande historiken hade behövts för att lyfta deras problem.

Det jag saknade i boken var mer analys över hur det kunde gå som det gick. Och en blick framåt om varför man inte lärt sig mer av historien. Ersättning och Upprättelse ja – men för många ur vanvården ter sig detta som en förnyad kränkning mot bakgrund av att allt färre ges ersättning för att deras lidande inte var tillräckligt. Redogörelsen för ersättningsmodellen som Thomas är kritisk emot har sin historia och den saknas.

Trots mina invändningar hoppas jag att boken blir läst framför allt av dem som idag arbetar med barn- och ungdomsfrågor inom socialtjänsten och politikerna.

Jag vill också tro att den kan bidra till en annan syn på hur barn- och ungas svårigheter skall hanteras idag.

Text: Anne Skånér

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet.