Många känner till Emil Gustafsson som basist och sångare i elektroniska popbandet Urban Cone, men den 8 november debuterar han på egna ben — under namnet Emil Heró (Heró är ett släktnamn med rötter i Frankrike) — med fyra-spårs-EP:n 1992.
– I Urban Cone är vi ett band, med mitt sidoprojekt står jag ensam. Det finns ups and downs med båda. Jag älskar verkligen att spela i band, så det kommer jag alltid att vilja göra, men det är störtkul att sitta ensam i studion — ofta på natten — och producera, både till Heró och till andra. Jag ser det inte som att det krockar. Förhoppningsvis blir det en vinn-vinn-situation. Urban Cone är inne i studion och jobbar på vår andra skiva och vi längtar efter att få visa upp vår nya musik, berättar Emil över mail.
Men han står inte helt själv, på 1992 tar Emil nämligen hjälp av sin gamla skolkompis Hedvig:
– Jag minns att jag såg henne på ett uppspel och tyckte att hon hade en så fantastiskt fin röst. Jag visste redan då att jag verkligen ville jobba tillsammans med henne på något sätt. Jag visste inte hur, men när jag började att producera till Emil Heró så visste jag direkt att jag ville skriva och spela in tillsammans med henne. Så jag slängde iväg ett mess och hon var peppad. Så vi började med en låt, som slutade med fyra stycken, de låtarna som utformar EP:n.
Vi bad Emil redogöra för de fyra låtarna som utgör 1992:
Television
Låten är inspirerad av ett citat från Andy Warhol som lyder: ”when I got my first television set, I stopped caring so much about having close relationships”. Efter jag hade hittat det citatet föll allt på plats.
Love
Kärlek på svenska då — och ja — det är faktiskt precis vad den handlar om. Jag ville göra en låt där det inte finns något annat än magisk och förblindad kärlek. Allting började med att jag satt vid pianot och skrev refrängen, därefter tillkom produktionen.
We Can Do It
Handlar om två barn med drömmar om allt det fantastiska ute i världen, om att ingenting kan stoppa dem, ingenting är omöjligt. Lite som att de har hittat nyckeln in till Narnia. Först kom refrängen och sedan skrev Hedvig sticket, när det satt blev det ganska självklart vad låten skulle handla om.
1992
Är väl en hyllning till det året antar jag, men den handlar och beskriver nog snarare känslor som finns inom en när man precis har fyllt 21. Från början var den helt instrumental, sedan skrev jag och Hedvig text.