Titel: Simma hem
Författare: Deborah Levy
Förlag: Volante
Utgiven: 201310
Översättare: Kerstin Gustafsson
ISBN: 978-91-87419133
Det här är en besynnerlig liten roman (183 s), både mystisk och intensivt emotionell. Det märks verkligen att författaren är dramatiker. Personerna i Simma hem levererar sina repliker som om de stod på scenen och stämningen är teatralisk.
Berättelsen utspelar sig i Frankrike. Den unga, vackra och labila Kitty Finch är huvudperson. Plötsligt en dag ligger hon naken i swimmingpoolen hos den kända krigskorrespondenten Isabel Jacobs och hennes man poeten Joe Jacobs. Kitty blir inbjuden att bo hos familjen och det visar sig att hon läst alla Joes böcker. Kitty har själv skrivit en dikt som heter Simma hem som hon vill att Joe ska läsa. Det visar sig att både Kitty och Joe har erfarenhet av psykisk sjukdom.
Här finns ett väldigt fokus på Kittys utseende, hennes skönhet. Hon har röda svallande lockar och uppträder gärna naken. Kitty är smått galen men begåvad och verkar fixerad vid den äldre poeten Joe. Kombinationen ung, vacker, labil kvinna och äldre man med konstnärligt yrke är en tröttsam kliché. (Även om klichéer ofta finns i verkligheten…)
Jag tycker att Deborah Levy har en intressant ton i sin berättelse. En kritiker drog parallellen till Marianne Faithful – gäller den senaste novellsamlingen Black vodka som kom ut i år. Det gör mig faktiskt nyfiken.
Text: Ulrika Bergman
Hur någon kan tycka den här ”romanen” är bra är en gåta. Lövtunn story, inget flyt i dialogen alls, uppstyltad. Om man sagt att den var skriven av en 16-åring, hade jag trott det.
En riktigt dålig bok!
Kan inte annat än hålla med dig, Bengt. Jag blev verkligen besviken på boken.
Tack så mycket för att ni också tycker att boken är dålig. Jag började undra om det är ngt fel på mig . Jag får noll känsla för personerna i boken. De verkar inte vara verkliga, ja de är som pappfigurer.Platta och intetsägande. Det är så otroligt trist och fånig story.
Jag fick den här boken från Svenska Dagbladet. Förstår inte varför de har valt ut den. Jag hade väldigt svårt för det ”skruvade” persongalleriet och den fullständigt onaturliga dialogen. I tonen påminde den om fel-good-böcker, men den var inte ett dugg rolig.
Inför morgondagens bokklubbsträff har jag just läst ett antal recensioner ur de stora dagstidningarna som hyllat boken. Känner inte igen mig. ”Ett gediget romanbygge”, nej – ett tunt romanskelett med personer utan kött och blod, fylld av klichéer. Det bästa var det oväntade slutet som dock kändes påklistrat. Irriterad på mig själv för att jag läste ut den när det finns så mycket annat bra att läsa. Nominerad till Bookerpriset? Förstår ingenting.