Titel: Tre vägar
Författare: Katarina Frostenson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgiven: 2013-09
ISBN 978-91-46-22469-3
Katarina Frostensons Augustprisnominerade bok ”Tre vägar” handlar om tre olika vägar, som hon går för att undersöka ordens betydelse i sitt liv och sina minnen. Hon upptäcker att orden framkallar känslor av sorg, saknad och längtan men att de också ger insikter och upplevelser i sig. För mig som inte är särskilt van vid att läsa poesi känner jag att boken ger mig lite undervisning i just det, den är både undersökande och undervisande.
Som barn bodde Frostenson med sina föräldrar och syskon i förorten Hägersten. Hon återvänder dit i den första berättelsen. Hon skriver om sin förort, som inte har särskilt mycket gemensamt med den nutida bilden av ”förorten”. Där finns en litterär skylt med en text av henne, ett citat ur dikten Hägerstenen. Till sin bestörtning finner hon att största delen av skylten är övermålad med svart färg, så att bara några få ord går att läsa:
var grå, modern
en sådan sak
som var
Hon har svårt att avläsa sin reaktion, den upptäckt hon här gör är att dessa kvarstående ord bildar en ny dikt, medvetet eller omedvetet av förövaren. Har inte hon själv förstört ord och meningar på liknande sätt under sitt liv, funderar hon.
Den andra berättelsen är mer poetisk, nästan helt i diktform. Havet och särskilt stranden lockar hennes kreativitet. I sanden finns svarta ränder, vad är det?
I den tredje berättelsen ger hon sig ut på en resa, en konstresa i Centraleuropa. Hon vill se Titians målning av satyren Marsyas, som blivit levande flådd och upphängd i ett träd som straff för att ha utmanat Apollo i flöjtspel. Motivet kan tyckas grymt men här framträder ett religiöst tema med Jesu lidande på korset som en viktig del. En kanske lite långsökt association kan jag göra till konstnärers skyddslöshet inför kritikers bedömningar. Frostenson berättar att en kritiker hade raljerat över en diktrad i en av hennes böcker och kallat den banal. Här försvarar hon – med rätta tycker jag – sin rätt att någon gång få vara just det, banal, att det hör till ibland.
Det finns över huvud taget gott om associationer i boken, många referenser till andra diktare och poeter. Barnramsor dyker upp ”Vid en väg på en sten satt en liten flicka…” har jag inte hört sedan jag var barn och genast kommer nostalgiska känslor smygande. Liksom vid ”Det går en ängel kring vårt hus…”, bönen som hör ihop med modern, som det mesta i boken gör. Hela innehållet handlar om en mor och den förtvivlade saknaden efter henne.
Modern finns med i allt, i Almqvists stjärna över stjärnhuset : ”Om bland tusen stjärnor någon enda ser på dig, tro på den stjärnans mening, tro hennes ögas glans”. Frostenson säger att stjärnan är ledljuset men att hon inte kan tro, att ”Ordens ledljus” var en av de första bilder hon skrev.
Det är ett flöde av ord, en rytm och en rörelse hela tiden. Mycket behöver inte ens sägas ut med hela ord för att förstås – U uhu hu! Utrop som jag förknippar med överraskande hemskheter som dyker upp och som måste motas bort!
Det är så mycket och så förtätat, varje ord har en betydelse, så fast det är en tunn liten bok så upplever jag lika mycket, som om jag läst en tjock självbiografisk roman. Om inte mer, jag tror att boken kommer att bli min följeslagare ett bra tag, jag kommer att slå upp sidorna och hitta nya betydelser och inspiration till egna funderingar.
Boken är nominerad till Augustpriset. Jag tycker den är väl värd att få det priset!
Text: Vivian Gustin