Factory Floor, Strand
16 oktober 2013
Betyg: 4+
När deras debutsingel Bipolar landade för fem år sedan fördes tankarna till postpunken och band som Joy Division (vars trummis Stephen Morris för övrigt remixat deras låt A Wooden Box), men därefter har den London-baserade trion — som först i år gav ut sitt efterlängtade debutalbum — gjort det mesta för att undvika genremässig kategorisering. Deras så kallade ”post-industriella” låtar är långa, monotona och utdragna (bortsett från de tre mellanspåren One, Two och Three sträcker sig exempelvis samtliga låtar på den självbetitlade albumdebuten långt över sexminuters-strecket) men öppnar liksom upp sig och suger in en i pulserande elektroniska ljudlandskap som på Strand dessutom ackompanjeras av psykedeliska visuella projiceringar.
Alla som besökt Way Out West vet ju att det gäller att prioritera vilka band man planerar att se på de olika klubbarna — själv missade jag Factory Floor, som spelade på Park Lane, för att se Merchandise och Money på Pustervik — och om det inte varit för att de båda banden också imponerade på sina sätt hade det kanske varit ett dåraktigt val: för sättet Factory Floors låtar vecklar ut sig live är hypnotiskt. I mitten står Dominic Butler bakom en ocean av synthar och framkallar pulserande elektroniska ljudmattor; till vänster om honom Nik Colk Void, som när hon inte sjunger med manipulerad röst använder en stråke för att spela elgitarr och sköter samplade ljud; på andra sidan Gabe Gurnsey som med sitt rytmiska trumspel får hela Strand att dansa med i låtar som Two Different Ways och Fall Back — inslaget av koskällor för dessutom tankarna till DFA-kompisarna i band som LCD Soundsystem och The Rapture.
I grund och botten är det dansmusik, kanske är deras debutalbum det bästa dansalbumet som släppts 2013, och live lever det inte bara upp till — utan överträffar också — de högt ställda förväntningarna.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
