Artist: Drenge
Titel: Drenge
Betyg: 3
Det har skett en utveckling, bara de senaste åren – till följd av hur musik sprids på internet i allmänhet och bloggar i synnerhet har det ju blivit markant svårare för ett nytt band att verkligen överraska när det väl kommer till att släppa ifrån sig ett debutalbum – vi har sett det tidigare och även i fallet Drenge har vi ju redan hört flera av de starkaste låtarna – såsom Bloodsports, Backwaters, Dogmeat och Face Like a Skull – långt innan albumet ens var utannonserat.
Soundmässigt följer Drenge, bestående av två bröder från Derbyshire där den ena spelar trummor medan den andre sjunger och spelar gitarr, en tradition av blues- och garage-influerade duos som efter The Black Keys och The White Stripes på sistone fått ett uppsving med namn som Deap Vally.
Efter energiska liveframträdanden, bland annat på Roskilde och Glastonbury, har de vunnit över en publik – i synnerhet i hemlandet där de fått ett otippat fan i parlamentsledamoten Tom Watson. Konsekvent håller de sig till ett bluesrocksound där rader som till exempel ”cut off my tounge and turn it to dogmeat” från Dogmeat eller ”I’ve never seen blood and milk mixed so divine” från Backwaters är talande för den typ av våldsamma brutalitet som präglar bandets texter.
Ironiskt nog är det låtarna som sticker ut mest från helheten som är albumets höjdpunkter; episka Let’s Pretend som med sina åtta minuter visar att bandets repertoar inte enbart består av låtar som knappt klockar in över tvåminuters-strecket, samt albumets sista spår Fuckabout som efter elva låtar av kompromisslös rock’n’roll med sitt nedtonade anslag nästan känns som en ballad.
”I don’t give a fuck about people in love / they don’t piss me off, they just make me give up” sjunger Eoin Loveless, som han kallar sig, med något uppgiven röst – det är det absolut sista som händer på albumet – och även om det egentligen inte ger några svar så befäster det Drenge som en cynisk duo som vägrar att passa in. Precis som Drenge är ett album som inte överraskar, men som ändå lever upp till förväntningarna.
Bästa spår: Bloodsports, Let’s Pretend, Fuckabout