Trubaduren, aktuell på Kungliga Operan. Sett föreställningen den 15 april 2013

Musik: Giuseppe Verdi

Text: Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutiérrez

Det är inte bara Wagner som firar jubileum i år det gör även Benjamin Britten och Giuseppe Verdi, som för övrigt kan sägas vara samtidig med Wagner och som dog ett tiotal år innan Britten föddes.

Detta jubileum firar på all världens operahus och alltså även på de svenska operahusen om än med en varierad frekvens.

GöteborgsOperan firar Verdi med en inköpt föreställning från 2006 från Staatsoper i Hamburg och Kungliga Operan tjuvstartade redan förra året med en bejublad uppsättning av Maskeradbalen, som för övrigt återkommer på repertoaren i höst. Under våren 2014 ger man dessutom Stiffelio som nypremiär eller repris.

Från början var det meningen att vi skulle få uppleva Otello med nypremiär 23 mars i stället fick vi  Trubaduren eller Il Trovatore, som den heter i original och som också KO kallar uppsättningen.

Det är en äldre uppsättning signerad Wilhelm Carlsson som jag upplevde själv på premiärföreställningen i maj 2006 och det är väl egentligen bara John Erik Eleby, Anders Blom och Mirco Andreani som är kvar från den uppsättningen.

I föreställningen häromdagen kunde vi höra tre utländska gäster nämligen Yana Kleyn, som Leonora, Alberto Gazale som greve Luna och Manrico sjöngs av den amerikanske tenoren Stuart Neill, som för övrigt flögs in till Sverige för att sjunga en aria i samband med att svensk television firade sitt 50 års jubileum för några år sedan. Sedan dess har vi kunnat upplevat denna mfångsrike tenor bl a på Opera på Skäret, men han har faktiskt också sjungit  Don Carlos i en kritiserad/omtalad uppsättning på La Scala i Milano.

Yana Kleyn har också sjungit på Opera på Skäret, och senast gjorde hon stor lycka som Liu i Turandot tidigare i år.

Den italienske barytonisten Alberto Gazale har sjungit på många av världens stora operascener och redan nästa år kan vi återuppliva bekantskapen med honom då han medverkar i  KO:s nypremiär  på Umberto Giordano Andrea Chenier.

I övriga roller medverkar husets egna solister och bland annat får vi uppleva Niklas Björling Rygert som Ruiz i en frisyr som det inte går att känna igen honom innan han börjar sjunga.

Det finns en rad kända melodier i Trubaduren som får mig att le igenkännande när jag hör ”smideskören” och Manricos stora aria. Det sjöngs överlag alldeles utmärkt och speciellt imponeras jag av John Erik Eleby starka insats, som Ferrando, men också herrkören gör som vanligt en mycket fin insats och här hörs det väl hur bra samsjungna de är, men också körens samlade insatser i ”smideskören” är väl värt att notera.

Scenografiskt är det en rätt avskalad version och den är inte alls som jag minns den vid premiärföreställningen, men det är förmodligen minnet som spelar mig ett spratt. Det finns säkert en tanke bakom just den scenografiska lösningen som har valts och kanske är det för att vi skall njuta av den underbara musiken och koncentrera oss på den upplevelsen. Handlingen är ju precis som Simon Boccanegra inte helt lätt att tränga igenom.

Det sjöngs, som jag tidigare nämnde mycket bra, men det är tråkigt att behöva konstatera att det är sämre med agerandet hos framförallt de utländska herrarna. I dagens operavärld är det inte tillräckligt att kunna sjunga väl minst lika viktigt är agerandet blir trovärdigt och kan förstärka helhetsupplevelsen. Det är åtminstone min uppfattning.

Till kvällens starkaste insatser räknar jag damernas och detta omdöme gäller såväl Agneta Lundgren som imponerar i partiet som Azucena, men framförallt är det Yana Kleyn, som även i denna föreställning, är den stora stjärnan och det är onekligen en stark prestation att kunna sjunga Leonoras parti, som ju avviker ganska mycket från Liu, som hon senast hade stor framgång med.

Det visar på stor och djup bredd att klara av dessa stora partier, där det ena är djupt lyriskt och det andra är dramatiskt och moget, men det är en uppgift som Yana Kleyn klarar galant.

Operans musikchef Lawrence Renes gjorde tillsammans med Kungliga hovkapellet detta till en stor kväll på operan och det är alltid roligt och stimulerande att se en dirigent som tyst sjunger med i verkets olika partier, och i övrigt är djupt engagerad i sin uppgift.

Det som drar ner helhetsintrycket är den scenografiska lösningen inrymd i ett cylinderformat rum där dörrar öppnas och stängs i ett för övrigt kalt rum, men också det bleka agerandet bland i huvudsak de utländska gästerna påverkar i allra högst grad mitt intryck.

Avslutningsvis kan jag ändå konstatera att det är en hörvärd uppsättning och om man som undertecknad störs av scenografin så är det fullt möjligt att blunda och bara njuta av musiken och sångkonsten.

 

 

Produktionsteam

Dirigent: Lawrence Renes

Scenografi och kostym: Reinhard von Der Thannen

Ljus: Ellen Ruge

Regi: Wilhelm Carlsson

 

Medverkande

Greve Luna: Alberto Gazale

Leonora: Yana Kleyn

Azucena: Agneta Lundgren

Manrico: Stuart Neill

Ferrando: John Erik Eleby

Ruiz: Niklas Rygert Björling

Inez: Lina Hägerström Kindblad

En gammal zigenare: Michael Schmidberger

En budbärare: Anders Blom

Hämndens demon: Mirco Andreani

 

Kungliga Operans Kör

Kormästare Folke Alin

Kungliga Hovkapellet

Konsertmästare Semmy Stahlhammer