Bild: Carl Thorborg
Premiär på Kungliga operan i Stockholm 16 februari 2013
Turandot
Musik: Giacomo Puccini. Text: Renato Simoni och Giuseppe Adami
I kväll har jag upplevt min nionde uppsättning av Puccini´s ofullbordade sista verk, Turandot, allt från uppsättningen i Arena di Verona i början av 1990-talet och Bolshoi´s gästspel på Dalhalla Operafestival till uppsättningar på våra största operahus. Utöver detta så har jag ju också upplevt ytterligare ett antal föreställningar, men med olika sångare i rollerna.
Senast upplevde jag nypremiären på GöteborgsOperans förra året och jag såg naturligtvis också verket som Veckans föreställning via SVT-Play för en tid sidan, som var inspelad på Arena di Verona.
Kvällens uppsättning är utan tvekan den bästa av de uppsättningar som jag har upplevt under årens lopp. Det känns alldeles utmärkt att konstatera att jag som en trogen operaälskare just nu är inne i ett stim där jag upplever den ena fantastiska uppsättningen efter varandra. Nu har jag upplevt tre formidabla uppsättningar i rad och under en veckas tid dvs egentligen lördag till lördag.
Först ut av dessa fantastiska uppsättningar var Tristan och Isolde på GöteborgsOperan och i tisdags gällde det Pendereckis Djävlarna från Loudon på Den Kongelige Opera i Köpenhamn och i kväll handlade det alltså om Puccini´s oavslutade verk Turandot.
Föreställningen är regisserad av Marco Arturo Marelli som också svarar för scenografi och ljussättning, medan hans hustru Dagmar Niefind-Marelli ansvarar för kostymdesignen. Paret känner jag igen från deras uppsättning av Richard Strauss Rosenkavaljeren, som jag först upplevde på Staatsoper i Hamburg och ett halvår senare på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.
Det var en helt lysande uppsättning, men om sanningen skall fram så började det inte så bra åtminstone inte enligt min uppfattning. Hela tiden fram till pausen satt jag av och till och funderade på vad detta var för en sorts uppsättning. Förlagd i vilken tid och så irriterades jag av att det hela tiden måste hända saker och ting på scenen och också i olika delar av scenen.
Det tycks vara det bestående greppet av dagens operaregissörer att det hela tiden måste hända saker och ting på scenens olika vinklar och vrår. Personligen finner jag detta grepp både irriterande och onödigt. Låt musiken och sångarna gestalta föreställningen och lita på att musiken håller för det gör ju den utan någon som helst tvekan.
Det tar bort en del av min koncentrationsförmåga, när jag under föreställningens gång sitter och spekulerar på regissörens tankar kring uppsättningen och det är speciellt viktigt för mig att förstå dessa tankar för att kunna njuta av musiken i fulla drag.
Handlingen är jag ju fullt införstådd med sedan tidigare, men regissörens tankar vill jag ju helst kunna förstå när jag ser uppsättningen. Visserligen kan man ibland läsa sig till detta i programbladet, men detta hinner man ju oftast inte med när man ser premiären.
I tredje akten tror jag att jag var klar över att uppsättningen är förlagd i Puccini´s tid och förmodligen under hans sista levnadsår, men jag kan ju självklart ha fel, men efter att ha bestämt mig för detta så blev det frid och fröjd och jag kunde ägna mig helt och hållet åt att njuta av den underbara musiken och alla dessa fantastiska sånginsatser.
Kungliga Operakören inledde föreställningen sittande som i en biosalong, där stolraderna rullades fram och tillbaka alltmedan de föreställde folket i Peking. Det lät som vanligt mycket bra om kören också denna afton även om det ibland kändes som en och annan i kören kände sig obekväma i sin roll.
Det var en något annorlunda uppsättning än vad som är brukligt dels för regissörens val av scenografisk lösning, som jag från första början kände mig ovan inför, men det tog inte så lång tid innan jag hade vant mig vid scenkonstruktionen. Men jag noterade också andra förändringar, vilka egentligen inte störde min upplevelse som sådan. Till exempel att Riccardo Massi också fick agera kompositören själv; först i själva öppningscenen både i första och tredje akten. Trevligt inslag med akrobater och sjungande hovdamer, men också en finurlig lösning med den dubbla lösningen av avrättningen av den unge men ädle prinsen av Persien.
Den danske dirigenten Thomas Söndergård fick fram helt andra klanger än de som jag vanligtvis förkippar med Turandot och Hovkapellet var som vanligt i sitt esse, kanske ett strå vassare än normalt?
Utöver den fantastiska musiken så är det framförallt de strålande och utmärkta sånginsatserna som kännetecknar och utmärker denna uppsättning. Bland sånginsatser, men också den sceniska gestaltningen så gör min namn magnus Kyhle en mycket förnämlig insats som kejsar Altoum i denna uppsättning sittande i en rullstol
På ett sätt kan man ju konstatera att det i denna uppsättning är tenorernas afton och då tänker jag här på Daniel Ralphsson och Niklas Björling Rygert som Pang respektibe Pong, men också barytonisten Ola Eliasson gör en alldeles utmärkt tolkning som Ping.
Inkallade basen Michael Schmidberger gjorde en utmärkt prestation som Timur, men jag har förvisso hört och sett bättre prestationer. Barytonisten Anton Eriksson hade ett litet, men naggande gott parti som mandarinen och Pierre Gylbert fick sjunga partiet som den persiska prinsen.
Främst bland tenorerna är ju självklart Calaf som sjungs av den för mig helt okände italienske tenoren Riccardo Massi och som gör en av de bästa liveuppföranden som jag har upplevt under årens lopp, slagen bara av Luciano Pavarotti som för övrigt tillhör mina absoluta tenorfavoriter, men som jag tyvärr aldrig hann uppleva IRL.
Att Nina Stemme skulle klara av sitt parti med all nödvändig glans och ära har jag inte ett ögonblick betvivlat och hennes version ligger så nära som det går att komma min favoritsopran Birgit Nilsson, som jag tyvärr är alldeles för ung för att ha kunnat uppleva IRL.
Den verkliga sensationen denna februariafton vill jag till sist ändå konstatera att den unga ryska sopranen Yana Kleyn var och att även hon skulle göra succé denna kväll var jag helt övertygad om långt före föreställningen började. Yana Kleyn är att betrakta som en ren sensation och nu också för publiken på Kungliga Operan. Det är visserligen inte hennes debut på Operan, men det är nog hennes rolldebut och en debut som genomfördes med all nödvändig glans och pompa. Yana Kleyn vill jag gärna höra mer av, men det gäller också övriga solister där nu ingen är nämnd men inte heller någon är glömd.
Andra recensioner
Produktionsteam
Dirigent: Thomas Söndergård
Kostymdesign: Dagmar Niefind- Marelli
Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli
I rollerna
Prinsessan Turandot: Nina Stemme
Kejsar Altoum: Magnus Kyhle
Calaf: Riccardo Massi
Timur: Michael Schmidberger
Liü: Yana Klein
Ping: Ola Eliasson
Pang: Daniel Ralphsson
Pong: Niklas Björling Rygert
En mandarin: Anton Eriksson
Prinsen av Persien: Frederick Vaamonde (sceniskt Pierre ylbert (sång)
Sjungande hovdamer: Mirja Sörberg, Annica Nilsson
Akrobater: Emanuel Axelsson,Hampus Söderström,Robin Karlsson, Jonatan Krogh, Timothy Pilotti
KUNGLIGA OPERANS KÖR
Kormästare: Christina Hörnell
Elever från Adolf Fredriks Musikklasser
KUNGLIGA HOVKAPELLET
Konsertmästare: Tomas Gustafsson