Titel: Genom Natten
Författare: Stig Sæterbakken
Förlag: Vertigo Förlag
Utgiven: 201208
ISBN: 9789186567033
Att läsa en författares sista roman gör att läsningen genomförs ur ett par andra ögon än de mina jag är van vid. Stig Sæterbakkens självmord tidigare i år ligger i mitt bakhuvud under hela romanen ”Genom natten” som han blivit postumt prisbelönad för. Att det huvudsakliga temat är depression och självmord gör att olusten kommer krypandes när formuleringarna biter tag i en som om man kände det själv.
Huvudpersonen Karl Meyer är berättarjaget. En gift tandläkare. Två barn. Lycklig. Sonika lämnar han sin fru för en flyktig flirt. Den är snabbt övergående och han återvänder till livet som familjefar. Återgången till trots är han lämnad. Frun föraktar honom och barnen ignorerar honom. När äldste sonen Ole-Jakob begår självmord hamnar Karl i en långsamt, nedåtgående ond spiral där monstret är honom själv. Sæterbakkens språk svärtar ned flera sidor, utan att egentligen använda de kraftfullaste av ord. Jag läser ”Jorden var våt, det kändes som om vi långsamt sjönk ner i den. Det blåste, men inget av träden rörde sig”, och jag fryser i en rörelse, stirrar ut i rymden. Karl Meyers undergång är oundviklig, luften som verkar ta slut, de ondsinta monster som sakta förtär hans minne av sin son. Det är så drömskt realistiskt att vi kan höra det.
Karl ger sig ut på en resa i Europa och här tar romanen en plötslig u-sväng. Det blir i stället mardrömslikt, en underton av Mary Shelley, som fastnar i ett vakuum. Under en liten tid undrar man vart romanen är påväg, surrealismen dras lite för långt över sin genre och bifigurer som vid en första anblick har en viktig roll, suddas sedan bara ut i ett utdraget andetag.
När denna långdragna bit är över är Sæterbakken som bäst, läsaren blir gastkramad till förlamning när Karl mår sitt mål – att entra huset där ”hoppet blir till skit” enligt sägnen. Möjligen är detta inte det bästa som kommit ur Sæterbakkens skrivmaskin, men denna utsökt skräckinjagande del är en klar Sæterbakken i sitt esse.
Bland vår skandinaviska sociokulturs samtidsprosa finner vi sällan något som brer ut sig såhär mycket mellan genrer som Sæterbakken gör. Hans bildspråk är en gåva som är ledsam att nu ha blivit berövad.
”Genom natten” hade jag gärna velat benämna som den senaste romanen. Romanen som ingav hopp om nästföljande. Romanen som också fick följande att spränga i mitt huvud och förtjänar att citeras, som en hyllning till en författare som hade kunnat bli hundra gånger större:
”En sak gick upp för mig: jag hade aldrig upplevt något annat än mig själv. Jag hade varit en människa, men bara för min egen del. Jag hade inte haft något annat att tänka på. Men nu var jag reducerad till något i sig meningslöst. För att jag var en del av något större, något oändligt stort, något jag inte kunde mäta mig med, något hundra gånger mer betydelsefullt än Karl Christian Andreas Meyer”.
Text: Cecilia Rådén