Titel: Doftande trädgårdar för de blinda
Författare: Janet Frame
Förlag: Modernista
Utgiven: 20120730
ISBN: 978-91-86021-68-9
Man har sagt att Janet Frames författarskap är en utforskning av det mänskliga psyket. En av mina största läsupplevelser är ”Ansikten i vattnet” (på svenska 1997) som bygger på Frames egna svåra erfarenheter. ”Ansikten i vattnet” berättar om en ung kvinna inlåst på mentalsjukhus där hon utsätts för ständiga elchocker. Det är en oerhört brutal värld, skildrad med Janet Frames säregna poetiska språk. Författaren blev felaktig stämplad som schizofren och skulle ha blivit lobotomerad, men räddades i sista stund i och med att hon vann ett litterärt pris.
”Doftande trädgårdar för de blinda” är fylld av Janet Frames ordmagi, gnistrande långa meningar som man inte riktigt vet var de ska ta vägen. Här finns tre karaktärer: modern Vera som valt att bli blind, fadern Edward som flytt utomlands och den viktigaste figuren dottern Erlene som slutat att tala. Kanske är dessa karaktärer på sätt och vis, en och samma.
Erlene går hos Dr. Clapper som ska försöka få henne att tala. Erlene talar dock med insekter och Farbror Skalbagge är ett stort stöd för henne. Ibland får Farbror Skalbagge Dr. Clappers röst och Erlene blir förvirrad, alla är inte vad de ser ut att vara. Skalbaggen berättar en vacker och sorglig saga om sin kusin Albert Dyngbagge som väntar på att en skatt ska falla ner från himlen, en gigantisk fårlort. Åren går och till sist dimper lorten ned. Men då har Albers familj hunnit dö av svält i väntan på honom. Och Albert dör också, krossad av tyngden av sin skatt.
”Att bli instängd och mördad av föremålet för sin kärlek” skriver Janet Frame. Frames gestalter söker friheten att få vara sig själva och få uppleva världen på sitt unika sätt – utan att behöva dö på kuppen. Friheten når man genom Språket och skickligt trollar författaren med orden som här:
”Ord med ljuskäglor som söker över haven för att rädda tankarna eller varna dem för farliga tidvattensströmmar, motströmmar ett annalkande oväder?” ”Och ord som kålhuvuden, Farbror Skalbagge. Bastanta, fullmatade, fuktiga?” (se sid 136).
Janet Frame dog 2004 och har flera gånger listats som en möjlig nobelpristagare. Nybörjare i Frames prosa rekommenderas att starta med hennes självbiografiska triologi ”En ängel vid mitt bord” som även filmatiserats av Jane Campion år 1990.
Text: Ulrika Bergman