Mogwai, Linné
Way Out West 11 augusti 2012
Betyg: 4
”If someone said that Mogwai are the stars, I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this”. Med de pricksäkra orden inleds Glasgow-bandets femton år gamla debutskiva Mogwai Young Team, som i min mening tillhör post-rockens finaste ögonblick.
När Mogwai kliver på Linné-scenen under lördagskvällen är det under smått förbryllade omständigheter. Frontmannen Stuart Braithwaite plockar – efter att han presenterat bandet – först upp en gitarr bara för att byta den mot en bas, sätta sig på mitten av scenen och några minuter senare börja spela New Paths to Helicon, Pt 1.
De långa instrumentala låtarna är mer aggressiva och manglande än på skiva – men minst lika känslosamma, inlevelsefulla och magiska. Rano Pano, från senaste skivan Hardcore Will Never Die, But You Will, kretsar kring en spirande distad melodislinga som sakteligen byggs upp. När den når sitt klimax känner jag hur gåshuden kryper längs huden. Men konsertens höjdpunkt är utan tvekan Mogwai Fear Satan. Låten, som sträcker sig över tio-minuters-sträcket, tystnar någonstans i mitten bara för att därefter mynna ut i ett explosionsartat crescendo. När majestätiska avslutningsnumret We’re No Here slutar med rundgång och epileptiskt blinkande ljus tänker jag ”fuck, vad var det jag precis var med om”.
Följande låtar spelades:
New Paths to Helicion, Pt 1
How to Be a Wherewolf
White Noise
I’m Jim Morrison, I’m Dead
Rano Pano
Auto Rock
Hunted by a Freak
Mogwai Fear Satan
We’re No Here