Festivallogiken är underlig ibland. En av svensk popmusiks främsta textförfattare och en musikalisk spjutspets Mattias Alkberg spelar med fullt band inför lite drygt 100 personer. Medelåldern är väl en tio år högre än på de flesta andra spelningar (möjligen Roxette undantagna).
Men det rör inte Alkberg, han ger ändå farbroderliga tips om hur man ska bete sig på festival. Var snälla. ”Tänk om ni blir kära och så har ni varit taskiga, tänk vad dumt det blir.”
Det är en bra spelning, men inte en av de bättre Alkberg bjudit på. Därtill är ljudet lite för festivalslarvigt och lite rymligt. Men det är bra, Alkbergs pondus tillsammans med hans fantastiska låtbank med punk med texter om familjeproblem och glesbygdsbekymmer gör att man undrar varför det är så tomt framför scenen. De som inte är på plats missar en suggestiv Regnet i Södetälje, en tassande Frigjord, pånyttfödd och en av de bästa svenska poplåtarna som gjorts de senaste fem åren, Ragnar. Det är smarta poplåtar med vuxet punkkomp och det är en av Sveriges främsta historieberättare.
I den senare låten förstärker och ruffar Alkbergs gitarrspel till låten. Och det är just när bandet satsar på gitarrspelet som det blir som bäst. Avslutningen med Jack the Ripper och Nya nya testamentet blir riktigt tunga med tre gitarrer och hårt trumspel.
Kanske skulle man önskat mer av den varan, det är ingen festivalspelning med röj och drag, innan Helgen v. 50 brister Alkberg stolt ut i att bandet nu ska köra så långsamt de kan. Mer låtar som Nya nya testamentet och Detektorerna skulle kanske gynnat stämningen.
Strax innan hade Timbuktu underhållit på stora scenen. Och underhållning är rätt ord. Publikfrieri på hög nivå. Men särskilt intressant är det faktiskt inte längre. Damn! Var spännande som kompband när de bildades för elva år sen och bidrog till en vitalisering av svensk hiphop med sin engagerade livesättning. Nu tycks idéerna tagit slut.
Men den anmärkningen är nog närmast att beteckna som en lite smågnällig kommentar. Publiken dansar med i en traditionell festivalspelning. Men är det verkligen en musikalisk seger att få några tsen människor att relativt slentrianmässigt hoppa? Nä, bäst gör Timbuktu sig när han säker sig lite tillbaka, tonar ner funken och kör äldre låtar som MVH (hans första på svenska) och Det löser sig. Och snälla, de där röstförvrängningen är kanske kul i en låt, inte i varannan.
Text: Jens Lundberg
Foto: Lena Dahlström














