Båten ut till Artipelag på Hålludden tar lite mer än en timme. Byggnaden är enorm, ändå döljer den sig bra bland den omgivande tallskogen. Först nära inpå går det att urskilja huset. Björn Jakobson, grundare av det välkända företaget Babybjörn och således grundaren av den nybyggda konsthallen, kommer oss till mötes. Han börjar berätta om bygget och om ambitionen att verksamheten ska ha så lite inverkan på den omgivande naturen som möjligt. Byggnaden smälter ihop med sin omgivning och även inomhus finns det kopplingar till naturen omkring. Exempel på detta är de många stora fönster med tät skog rakt ut, nära inpå, och en bit berg som har bevarats och står upp som en kulle i restaurangdelen. På området finns fyra svarta skulpturer av Maria Miesenberger. De föreställer alla en kvinnlig, mänsklig gestalt fångad i en rörelse.
Tre av dessa gestalter finns utomhus och skymtas på byggnadens tak eller ute bland träden. En befinner sig inne i utställningssalarna. Gränsen mellan utomhus/inomhus har verkligen på ett effektfullt sätt suddats ut.
Invigningsutställningen heter Platsens själ. I enlighet med konsthallen uttryckta ambitioner eftersträvar man att arbeta med gränsöverskridande utställningar med både klassisk, modern och samtida konst. Det som ändå skapar någon struktur är en tematisk uppdelning i stads- rums- och landskapsskildringar. Utställningen innehåller verkligen mycket av allt.
Teorin bakom utställningen är till stor del hämtad från den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schultz. Platsens själ som utställningen syftar på har sina rötter i antiken och betecknar en skyddsande som förutom levande varelser även omfattade abstrakta företeelser som platser. I det första rummet vi får se är staden Rom i fokus. Här trängs grafiska vyer av Rom från 1700-talet, främst av Giovanni Battista Piranesi, med svartvita fotografier av Lennart af Petersen från 1949. Detta rum hade upplevts som väldigt tungt om det inte hade varit för Astrid Svangrens rumsliga installationer i svepande tyg. De för in liv bland det svartvita och historiska.
I rummet om Staden har de svenska modernisterna i början på 1900-talet en stor roll. Två stadsmotiv av Einar Jolin och Sigrid Hjertén, som båda varit i Paris under 1900-talets första decennium, andas av optimism och en ljus färgskala. Stämningen i stadsskildringarna har helt ändrats vid 20-och 30-talet, då en rädsla för industrialisering och krig har börjat sprida sig.
Bland rumsskildringarna kan nämnas Jonas Dahlbergs Untitled (Horizontal Sliding). Verket är en videoinstallation inspirerat av Vilhelm Hammershöis stämningsmättade interiörsmålningar (varav två hänger i samma rum). Kameran sveper från rum till rum. Rummen som passerar förbi är alla lika varandra men med små skiftningar i interiör och ljusförhållanden. Mitt i rummet står den modell, ett slags modernt dockhus, som Dahlberg har byggt upp och använt sig av i skapandet av filmen.
Det finns mycket att säga om Artipelag. Det är onekligen ett väldigt ambitiöst projekt. Förutom de 3000 kvm som omfattar konsthallen finns även en 1200 kvm stor ”Artbox” där kulturella verksamheter av olika slag ska kunna äga rum. Först ut är premiären av en för konsthallen nyskriven opera, Karolinas sömn, som har urpremiär den 4 juni. En utflykt till Artipelag kommer att vara något av ett heldagsprojekt, men bussar ska gå från Vasagatan flera gånger om dagen och dessa går betydligt fortare än att åka båt (även om båtfärden i sig är en fin upplevelse). Jag är personligen inte så imponerad av byggets storlek och kostnad som många andra verkar vara. Istället väntar jag med spänning på vilka konstutställningar som kommer att visas i framtiden.
Text: Sigrid Abenius
Läs även andra bloggares åsikter om artipelag, konst, allkonst, kultur