Dolly Parton
Var? Globen
När? Lördag 27/8
Betyg: 3
Dolly Parton, var ska man börja? Jag har länge hållit Dolly som en mörk liten hemlighet. Utåt sett ser jag nog inte ut som det typiska Dolly-fanet. Med piercingar i nyllet och en vältatuerad kropp kände jag mig som en misfit bland alla medelåldersmänniskor som samlats på Globen för att avnjuta Dolly sköna stämma, men det skulle inte få hindra mig och min hårdrockande vän. Efter att ha köpt vackra Dolly-tröjor, som jag ska bära med stolthet går vi in i konserthallen. Till vår stora förfäran så hade vi Globens sämsta platser, vilket resulterade i mycket trappsittandes, men det är en annan historia. Nu ska vi snacka Dolly.
”The Queen of Country” har varit med i leken i en herrans massa år, mer än dubbelt så länge som jag vandrat på denna jord, så hon vet vad hon gör på scenen. Hon glider in, greppar micken, sjunger som en ängel, dansar, skakar på rumpan och gör allt sånt en entertainer ska. Konserten börjar bra, fantastiska ”Jolene” spelas redan som tredje låt. Jublet från publiken tycks aldrig ta slut och jag känner mig inte längre som ett barn på vuxenkalas. Mellan låtarna skojar Dolly friskt om sina plastikoperationer och om hur hon fått sin inspiration från en gammal prostituerad, det är kul och gulligt men man har hört det förr. Fast å andra sidan så spelar de ingen roll, för det är ju roligt. Att hon har självdistans får Dolly en stor eloge.
Konserten rullar på, hon berättar fina barndomshistorier om sin mor och bränner sedan av en vacker version av ”Coat of many colours” och hon hyllar även sin far med ”Smokey mountain memories”. Någonstans i mitten blir det dock ett märkligt litet reklamavbrott där Dolly börjar berätta om sin nya film med Queen Latifah. Dolly börjar rappa, vilket bara är jättekonstigt och jag vill inte ens gå in på det. Eww… Hon sjunger även låtar från filmen och det ända jag kan tänka är ”hur mycket betalade filmbolaget henne för detta egentligen?”. Det känns inte som att hon vill att man ska se filmen utan det känns verkligen bara som ett, reklamavbrott.
Dolly bjuder även på en heldel covers, vilket är på både gott och ont. Hon spelar Led Zeppelins klassiker ”Stairway to heaven” som mest blir konstig, Beatles ”Help” låter bättre, men jag hade hellre hört något eget. Kvällens bästa cover är Tine Turners gamla ”River high, mountain deep”, Dolly tycks inte kunna sluta skaka och människorna på första raden dansar så att man ibland undrar om de håller på att få spastiska anfall. Det är glädje i Globen.
”Little Sparrow” är kvällens höjdpunkt. Låten spelas nästan helt acapella och gåshuden når inga gränser. Hon backas av skönsjungande kvinnor och det hela låter himmelskt. Inte ens Globens fruktansvärda ljud kan förstöra denna vackra ballad.
Slutet av konserten blir en lång hitkavalkad med ”Here you come again”, ”Islands in the streem”, ”9 to 5” och såklart kärlekslåtarnas kärlekslåt, ”I will always love you”. Jag erkänner att jag twistade lite i min stol. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Konserten går lite upp och ner. När det är bra så är det helt fantastiskt bra, men ibland, som under de nya låtarna, känns det lite långdraget. Jag hade gärna önskat att nya skivan släppts innan konserten så att man kunnat lyssna in sig lite, men nu var de som de var. Dolly, i love you.
Relaterat: Expressen
