Daniel Boyacioglu poet och estradör har påbörjat ett nytt annorlunda projekt. Han är på väg på mot Gibraltar på en cykel. Det är en dröm som han har haft i många år och nu ska den äntligen förverkligas. Syfte med resan är att Daniel vill se vad som händer med hans skrivande och hans poesi när han är helt utmattat och ensam. Daniel kommer att blogga och twittra om sina upplevelser under hela resan, allt finns samlat här: http://www.generation7.se/daniel/.
Här är en text som Daniel har skrivit om resan:
Jag ska cykla till Gibraltar. Jag vill med en slags manipulation hitta en för mig ny poesi. Jag vill undersöka vad för slags poesi en utmaning av detta slag kan åstadkomma. Alltså, jag kommer bli skittrött och jävligt ensam, hur blir då dikten? Varför Gibraltar? Därför att det är långt bort, är ett svar. Därför att det flyter upp döda kroppar på stranden, människor som drömt om ett bättre liv i Europa, är ett annat. Längtan bort är laddad. Men den hemlängtan jag gissar kommer uppstå blir troligtvis ännu mera laddad. Jag förväntar mig att den bildrika poesin kommer till mig på hemresan. Jag är ganska dåligt förbered inför uppgiften. I skrivande stund är det mer än ett halvår sen jag satt på en sadel. Jag har aldrig tränat cykling, bara cyklat till och från jobbet. Jag har gjort lumpen och jag har i min ungdom tränat ganska mycket. Det är allt. Men jag är ganska envis och det tror jag också att jag kommer behöva vara. Varför cykla? Det går ju att göra samma resa i bil eller på moped, som Che Guevara. Jag tror på den fysiska utmattningen som nyttig i min strävan efter en ny slags dikt. Jag tror på cykeln som transportmedel och som metafor. Jag tar mig fram av egen kraft! Det är hjulet, en tidig och viktig uppfinning. Det är längs dom mindre vägarna och inte på motorvägar. Det är ett jämförelsevist ljudlöst sätt att transporteras med risk för att skallen också ekar tom. Det är inte riskfritt. Går jag sönder så går jag sönder. Då får jag sätta mig under ett träd och skriva om det. Jag önskar inte låta romantisk. Jag vill heller inte framställa mig som övermodig. Men jag vill tro att det går. Och det enda sättet att veta säkert, är att testa.
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Boyacioglu, poet, Gibraltar