Emanuel Lundgren samlade alla sina vänner när han bildade världens bokstavligen talat största band I’m From Barcelona som nyss släppte sitt fjärde album Forever Today.
”Det började som en socialt experiment – om jag trivs ihop med två olika personer borde väl de också trivas ihop med varandra?”
Hur många är ni i bandet nu?
Någonstans mellan 20 och 27 personer men för mig är det inte lika viktigt hur många vi är som det verkar vara för alla andra. Jag har aldrig krävt att någon ska vara tydlig med om de har hoppat av eller inte. Dörrarna står alltid öppna. Om någon bestämmer sig för att vara föräldraledig är de alltid välkomna tillbaka.
Sedan är det ett logistiskt problem att vara så många bandmedlemmar när vi är på turné då den största turnébussen bara har plats för arton sovplatser.
Hur delaktiga är alla medlemmarna i låtskrivandet?
Jag skulle ljuga om jag sa att alla är lika delaktiga för det är jag som skriver alla låtarna. Kanske är jag skadad av tidigare erfarenheter av att spela i band men jag har aldrig förstått hur det går till när folk skriver låtar ihop. Sedan är det ju svårt att samla tjugo personer i en replokal och försöka få ihop något. Det skulle kanske gå jättebra men troligtvis inte.
Däremot försöker jag vara öppen med att skicka mina låtidéer till resten av bandet via mail så i slutändan blir det ändå inte som om jag hade gjort det själv. Alla sätter sin färg på det hela. Låtskrivandet har blivit en terapi mot mitt kontrollbehov.
Vilka är dina influenser?
Det man lyssnar på är inte nödvändigtvis det man är bra på men själv lyssnar jag på allt ifrån Prince till Tom Waits till Sparklehorse och allt möjligt däremellan.
I vilken ålder började du fatta tycke för musik?
Både min mamma och pappa höll på med musik så ett av mina första minnen är att jag sitter vid scenkanten och leker med lego när de spelar i en skola. Sedan gör jag något som gör att hela klassen vänder sig mot mig och börjar skratta.
När jag var fem år började jag ta trumlektioner hos en skäggig gubbe som ville spela jazz vilket tyvärr avskräckte mig. Jag önskar att jag kunde spela trummor för jag har någon slags hatkärlek för trummisar som sjunger. Det är både coolt och fel på samma gång.
När började du sjunga?
Ganska sent, när jag var tjugofem vågade jag öppna munnen för folk. Att jag började så sent beror nog mest på blyghet, det är ju mer utlämnande än att spela gitarr vilket jag gjort sedan jag var tolv. Då kan man alltid gömma sig bakom gitarren.
Vilket ser du som ditt främsta instrument och hur många instrument behärskar du?
Det enda instrumentet jag behärskar är nog gitarren men jag fuskar på sång och piano. Det är nästan roligare när man inte behärskar ett instrument för annars hamnar man lätt i samma mönster.
Ni har precis släppt skivan Forever Today, hur skulle du beskriva den?
Som en hoppfull historia. Det är första skivan som låter som vi gör live vilket beror på att vi spelade in den live i studion. Förut letade vi mer men nu har vi hittat vad vi är bra på som band och vi tillåter oss att vara lite stolta över det vi är bra på.
Vad är det ni är bra på?
Att ställa till en dundrande födelsedagsfest.
Fanns det något ni försökte uppnå med er senaste skiva?
När vi släppte vår andra skiva var det folk som klagade över att den inte lät som vår första men då tycker jag att de bara behöver lyssna på vår första skiva. Jag vill att varje skiva vi släpper ska ha en egen identitet för på två år förändras man som människa. Då är det kul om musiken kan förändras i takt med en själv.
Har du någon favoritlåt på skivan?
Det växlar lite hela tiden men jag gillar Always Spring som är vår senaste singel. Den handlar om att bli vuxen och slita mellan två världar.
Tycker du att du är vuxen?
När jag var liten trodde jag att man blev vuxen automatiskt men så är det ju inte. Man måste kämpa för att bli vuxen. Fast jag har inga barn, man kanske blir vuxen då.
I’m From Barcelona är hittills klara för två Sverige-spelningar i sommar. Dels på Popadelica i Huskvarna men även när Gimme Indie har treårsjubileum på Hornstull Strand.
Här kan du se bandet framför Always Spring:
Bilder av Oda Carlsson