Foto: Mats Bäcker
Barockopera tillhör inte mitt förstahandsval, när det gäller operabesök, men jag har ändå under årens lopp hunnit med ett antal operor främst av Monteverdi och Händel.
Igår kväll var det alltså premiär på G F Händels ”Alcina”!
Handlingen i ”Alcina” domineras av två triangeldramer: Trollkvinnan Alcina, kär i Ruggiero, som är förlovad med Bradamante, som vill vinna tillbaka Ruggiero från Alcina.
Bradamante utklädd till sin bror Ricciardo och Morgana, Alcinas syster, som blir kär i ”Ricciardo”, men som egentligen är tillsammans med Oronte, Alcinas vaktchef. Låter det barockt eller bara allmänt förvirrat?
Visst, jag tycker att det är svårt att skilja personerna åt, men som tur handlar det ju bara om sex personer, två sopraner, två mezzo, en tenor och en bas.
Scenbilden domineras av ett antal fönster i svart och grått och enligt scenografen Lars-Åke Thessmann skall man tydligen tänka i termen av en katakomb. Det hade jag svårt att göra men scenografin var ju ändå stram och elegant,men jag hade svårt för symboliken, men den är ju inte bara scenografen ansvarig för utan det ansvaret delar regissören med flera på; koncept kallas det visst för. Nu var ju inte detta världens största problem utan det handlar mer om att jag gärna vill förstå även symboliken i en föreställning.
Musiken och sången tog snart överhanden för här handlade det om en riktig sångarfest och även om det är frestande så skall jag avstå från att nämna vem jag tyckte var bäst på plan. Det är helt OK att samtliga solister får dela på den äran, eftersom det ju var en riktig sångarfest. Om sanningen skall fram så anser jag att musiken i första akten var ganska tråkig och enformig, men det var mycket angenämt att lyssna på den ena sköna arian efter varandra. För mig var det en ovanlig operaupplevelse på så sätt att verket saknade kör och nästan helt bestod av olika arior.
Redan i andra aktens start började det hända något med musiken och det blev en rakt igenom angenäm upplevelse. Katarina Karnéus satte ner foten direkt och det var ljuvligt att lyssna på. Sedan levererades den ena höjdpunkten efter den andra. Ja, det var helt underbart att lyssna på.
Magiken fortsatte i tredje akten och innan akten började hyllades orkesterns helgjutna insatser under ledning av dirigenten Laurence Cummings, som ju tidigare gjorde stor succé med Julius Caesar på GO.
Huvudrollerna svarade en kvartett damer för, men det finns ju inget att anmärka på herrarnas insatser, Åke Zetterström, som jag minns från flera minnesrika föreställningar där jag kanske främst tänker på ”Mästersångarna från Nürnberg”, men det var också härligt att lyssna på debutanten, på GO, Martin Vanberg.
Det är även på sin plats att framhålla den utomordentliga svenska översättningen, som gjorde det möjligt att följa med i denna upplevelse på ett alldeles utmärkt sätt. En eloge bör också tilldelas för den fina och vackra utformningen av programbladet!
Det var alltså en mycket fin operaupplevelse vi bjöds på som valde denna operapremiär istället för Melodifestivalen. Nu var det aldrig aktuellt för mig att fundera på alternativen, för en operaälskare är det ju närmast självklart att välja en operapremiär, särskilt som det ju också handlade om en dubbel premiär, eftersom det var första gången jag såg just ”Alcina”.
Efter föreställningen skrev jag att detta var årets operahändelse och det är kanske att överdriva eftersom det nya operaåret precis har inletts, men jag är övertygad om att när operaåret summeras så kommer ”Alcina” att tillhöra årets operaupplevelser.
Min gode operavän Björn Ekblom skriver under rubriken ”En Alcina som inte förtrollade” om GöteborgsOperans genrep av Händels opera Alcina!
”Det blev en del blandade känslor. För att börja med det positiva så var det genomgående mycket goda sånginsatser på alla plan. Agneta Eichenholtz i titelrollen var magnifik. Sen upptäckte jag en för mig ny tenor Martin Vanberg, med en mycket mjuk timbre i sin tonsäkra tenor. Hans sång kändes mer som en mjuk baryton, även om tessituran givetvis var tenorens. Övriga sångare uppfyllde mer än väl de krav som ställdes på dem.”
”Sen är jag mycket mer kritisk till själva iscensättningen. Den avskalade dekoren såg jag tidigare i Don Carlos och där hade den som funktion att lyfta fram det dramatiska i Verdi´s musik. Om det var avsikten här också så funkade det inte alls. Den svulstigt utsmyckade barockmusiken och dess oändliga arior med sina koloraturer blev bara tröttande i den stereotypa scenografin och den lika stereotypa personregin. För en gångs skull, satt jag i salongen och sneglade på klockan. Det kändes, som om den här föreställningen hade blivit lika bra som konsertant. Den här uppsättningen blev nästan semikonsertant”.
”Normalt sett gillar jag Thessmans scener och hans lek med perspektiv och backprojektion var mästerlig, men den kändes inte bra i denna uppsättning. Ensembleregin, där Alcinas förtrollade älskare rörde sig som sömngångare blev tröttande liksom de eviga och till intet ledande positionsbytena bland solisterna.
Förflyttningen till något slags 1960-tal har jag inte några synpunkter på. Alcina är en saga som inte är tidsplacerad och den kan i princip spelas oberoende av tiden och rummet.”
Det verkar som vi är ganska samstämda i vår uppfattning även om vi uttrycker samma sak med olika ord. Eller hur?
Till alla er som står i valet och kvalet, bestäm er snart för jag tror att det finns en uppenbar risk att biljetterna snart kommer att ta slut. Så har det ju hänt förr och senast gällde det Julius Caesar en annan barockopera av samme kompositör. Skynda fynda!
Här kan du läsa DN:s recension
Magnus Haglund på Göteborgsposten skriver också om föreställningen
Gunilla Brodrej om föreställningen
Vill du läsa om handlindlingen i GöteborgsOperans version av Alcina besöka Mogens Operasidor
Jag gillade det. Var första barockoperan jag såg live. Tyckte första akten var lite seg bara.
Jag tror inte riktigt att vi som bor i Göteborg just nu har förmågan att inse vilket kreativt flow som såväl GöteborgsOperan som symfonikerna är inne i. De här åren kommer att betecknas som klassiska nån gång i framtiden, det är jag rätt övertygad om. Sett föreställningen torsdag 14 april, den näst sista. Fantastisk tycker jag som är en operanovis (jag får faktiskt associationer till Pink Floyd (fast det är väl tvärtom) – kanske framför allt Animals). Episkt bedövande vackert. Verkligen glad att jag till slut bestämde mig för att gå.