Häromkvällen (9/12) var jag på årets sista besök på Kungliga Operan åtminstone det planerade besöket. Säker kan man ju aldrig vara, men det är knappast troligt att det blir något besök mer i år. Nästa besök på
K O blir troligtvis inte förrän i mars/april nästa år.
Anledningen till besöket var dels att jag befann, mig i kungliga huvudstaden av andra skäl nämligen för att göra forskningsarbete inför den kommande c-uppsatsen i kursen Historia med kulturanalys som jag läser på Malmö högskola sedan några terminer tillbaka.
Kvällens föreställning var Vincenzo Bellinis ”Norma”. Det är en s.k. belcantoopera och när det gäller just Bellini så har jag inte sett så många verk av honom, men jag såg ”Norma” för ungefär åtta år sedan och då var det meningen att jag skulle höra Lena Nordin, men just den kvällen var både hon och tenoren, som sjunger Polliones parti sjuka, så operan hade i all hast flugit in en sopran och en tenor från Italien.
Det var första gången jag såg och hörde en Belliniopera och jag minns fortfarande att jag inte var särskilt imponerad av verket, ja det är nog mest korrekt att påstå att jag direkt var ganska missnöjd med föreställningen. Antagligen beror det på att jag inte förstod mig på finessen med belcanto, som ju egentligen betyder vacker musik. Det var ett helt nytt sätt att sjunga på och förmodligen hade jag redan hamnat i klorna på den oändliga melodin i Richard Wagners musik eller kanske var det Verdi och Puccini som gällde?
I det här sammanhanget kan jag också berätta att jag såg ”La Sonnambula” på Malmö Opera för några år sedan och den gillade jag skarpt. Däremot var jag inte särskilt förtjust i Metropolitans uppsättning som jag såg på bio härom året.
Dagens föreställning började lite lamt eller kanske är det så att jag fortfarande inte gillar varken musiken eller sången? Första scenen var jag inte särskilt imponerad av, men efter en sittpaus så sprakade det loss i första aktens andra scen, kanske var det Pauline Pfeiffers entré som Adalgisa som gjorde susen. Hursomhelst nu blev allt mycket bättre, ja det kan man kalla för en riktig sångarfest. Det är visserligen inte jag som riktigt är upphovsman till detta omdöme, men efter föreställningen är jag den första att skriva under det påståendet.
Jag tyckte att Lena Nordin blev en helt annan och alldeles utmärkt Norma, några av mina vänner på Facebook delar inte min uppfattning och minst en av dem satt i salongen denna afton. Var och en har ju rätt till sin uppfattning, men jag litar helt på min hörsel och syn, men jag kan ju ha fel. Det har jag haft förr.
Hursomhelst så gillade jag föreställningen det beror framförallt på goda solistprestationer och här tänker jag närmast på Pauline Pfeiffer, som jag betraktar som en ren sensation i Adalgisa´s parti.
Mycket imponerad blev jag också av tenoren Francesco Hong som sjöng Polliones parti med den äran. Det är förmodligen inte första gången han sjunger detta parti och säkert inte heller sista gången. Det var en angenäm bekantskap.
Utmärkt, som vanligt, var också Michael Schmidberger som sjung Orovesos parti bra och väl förstärkt av Kungliga Operans kör.
Om Hovkapellet under ledning av den italienske dirigenten, Andrea Licata, finns bara gott att säga.
Varför några av mina vänner inte var fullt nöjda med Lena Nordins insatser vet jag inte, men de behöver ju inte ha fel utan det kan vara så att jag inte är tillräckligt kompetent att bedöma vad just den rollen kräver. I stort anser jag att hon gjorde en klart godkänd prestation eller framförande.
Det enda som inte är så bra är väl isåfall själva historien eller egentligen teaterpjäsen som librettot bygger på. Det är ju en fullständig omöjlig historia och hur har det hela gått till? Norma har en kärlekshistoria med en romersk general, som belägrar staden och samtidigt har han kunnat upprätthålla en kärleksaffär med henne dessutom har han lyckats skaffa två barn med henne och dessa verkar vara i sju- till tioårsåldern, så det måste ha varit en långvarig belägring.
Samtidigt kan det ju konstateras att ”Norma” är inte den enda opera som har en konstig bakgrundshistoria.
Dessutom hade jag svårt att förstå scenografin, men inte heller det är första gången som jag har problem med scenografin.
Avslutningsvis anser jag ändå att det var en fin föreställning och den rätten har jag väl fortfarande rätt att ge uttryck för?
Jag har sett förestälnningen och jag måste säga att jag tyckte den var mycket helgjuten, och Nordin gjorde dessutom en mycket fin insats i titelrollen. Det tycks i många läger att hon inte är den rätta typen för Norma osv.. men på något sätt tycker jag verkligen att hon ÄR Norma på flera sätt och vis!