
7/3 2024
Restaurang Ester i Kungsbacka (arrangör: Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka)
Blev uppmanad av en vän (pensionerad radiojournalist) att ta tåget söderut för att gå på konsert för att se ett norskt stjärnskott och hennes band. Föll till föga efter att ha tagit del av några liveklipp, vilket jag verkligen inte ångrade. Åkte i så god tid att jag i lugn och ro kunde njuta av krogens goda mat och dryck (listade av White Guide). som uppladdning. Norrmännen under ledning av gitarristen, sångerskan och låtskrivaren Tora Dahle Aaagård hade förlagt en miniturné till Västkusten. Bandet försäkrade sig om kontroll över produktionen genom att ha med sig egna ljud- och ljusansvariga. Den sist nämnde skötte dessutom den påkostade visuella showen på videoskärm. En publik på drygt hundra personer, sittande och stående, innebar lagom trängsel i konsertlokalen.
Tora har väckt berättigad uppmärksamhet. Jammat eller delat scen med berömda instrumentkolleger, uppträtt på Royal Albert Hall, nominerats i norska motsvarigheten till Grammis, släppt tre album plus ett antal singlar och i tonåren spelade hon huvudrollen i ett par musikaler. Förutom den frontande 30-åringen består Tora Daa av ytterligare en gitarrist som heter Anders Brönstad, Isak Seltvelt på elbas, Magnus Galguften bakom trumsetet samt Guri Tranås på kör och keys. Det kompetenta bandet är gränsöverskridande, rör sig ledigt inom flera genrer och stilar, något som definitivt överraskade mig som inte lyssnat på dem. Uppfattade jag Toras introduktioner på hennes modersmål rätt framfördes enbart original.

Kickar igång med fett sound. Svulstiga starten á la svängig Minneapolis-funk övergår i eftertänksam bluesrock. när hon utrustar sig med en av sina två medhavda gitarrer. Börjar riffa till tungt, malande komp. Associerar till kraften hos Pat Benatar, möjligen en av förebilderna för en kvinna som tillåter att ha kul, något som smittar av sig på oss. Denna hejdundrande energi avlöses av poppiga kärleksballaden I Love You som sjungs till en extremt bastant bakgrund.
Radikala växlingar av uttryck är som redan framgått legio, hennes gränsöverskridande kreativa varumärke. Uppskattar hur låtarna skiljer sig åt, även om man kan sakna en personlig kärna. Påminner om pastischer, får ideligen referenser i skallen. Låtarna är förhållandevis okomplicerade med vokalt berömvärda prestationer vilka fungerar utmärkt i sin kontext. Vad som gjort Tora Dahle Aagård till ett fenomen är hennes förbluffande teknik som bluesigt sensitiv gitarrist, något hon lyckligtvis visar prov på i ett antal delikata sekvenser. Ett alldeles förträffligt gig skulle kunna ha varit än vassare med ett par covers, eller att andra också skrev låtar åt dem.

Inte säker, men låter som om vissa bakgrunder och intron är förinspelade. Hursomhelst är spelningen dynamisk och energisk, som två kompletterande variabler. Skönt funkig bluesrock avlöses av dröjande komposition döpt till One More Drink. Tora är mån om att etablera kommunikation med oss, vi som jublar över vad vi hör. Berättar om sin läggning, tackar för respons och lyfter fram övriga på scen. I flera verser pausar hon från att ta ut ackordföljder, överlåter istället uppgiften till den duktige Anders Brönstad som överöses med lovord. Kul med den omvända ordningen!
For Girls Like Me innehåller, enligt låtskrivarens utsago, en viktig text om blottad sårbarhet. En nedtonad, lite sorglig ballad i ciss-moll framförd enbart av de två gitarristerna. Och eftersom kontraster är ett genomgående tema skickas vi därefter in i en avskalad blues vars senare fas exploderar i partysväng. Torde vara en av deras stora hits, dekoreras fräckt med några omisskännliga toner signerade Grieg. Likartat frustande tempo genererar tunggung. Rytmsektionens fräcka grund får mig att associera till Red Hot Chili Peppers och attacken i melodin till Runaways.

Gripande Army Of Rainbows följs av Waste Of A Pretty Face, ekivoka Nice Girls Finish Last och ytterligare en sång om kärlek betitlad Higher plus ett alldeles färskt, ösigt studsande alster som fått titeln Sugar. Samtliga medlemmar i Tora DAA får visa framfötterna i uppiggande features. Trumsolot annonseras med extra emfas. Det plockas toner ursnyggt av Tora i karaktäristiskt reflekterande stil, som använder pedaler med smakfull finess. Det bluesrockiga stuk man förväntat sig integreras utsökt med exempelvis soulig funk i släpigt tempo och förförisk r & b anno poppig 90-tals modell.
Med tanke på att jag mer eller mindre kastade mig in i för mig obekant musik, måste påpekas hur förtjust jag sammantaget blev. Imponeras av ett bluesrockigt band med karismatisk huvudrollsinnehavare som förmådde att vida expandera förväntad formel.
Foton: Leif Wivatt