Jazzkrogen Unity i Göteborg
22/4 2023
I marknadsföringen värderas Pernilla Andersson exceptionellt högt. Istället för ”fenomenal” nöjer jag mig med påståendet att hon är VÄLDIGT Bra. Hört sångerskan på samma scen charmant gästa Bäck Brothers, fronta live och på skiva i More Than a Pair (recenserade här 2018) och med mjukpoppiga cover-duon Rosenberg & Eng på Sokrates Taverna. Baserat på tidigare intryck instämmer jag i omdömet själfull entertainer av rang. Nu har hon bildat en grupp vars medlemmar jag hört åtskilliga gånger. Fast inte tillsammans.. Den leds av energiknippet Theresa Indebetou som med annan, äldre rytmsektion släppt fyra skivor. På Unity spelar hon tillsammans med Boel Mogensen på kontrabas och bakom trumsetet Maria Dahlin, två sammansvetsade 90-talister. Har hört dem med gitarrtrion Toppklass, i kyrkor, på teaterscener, på Oceanen, i Kronhuset i annan pianotrio etc.
Det är fullsatt trots att kvällen är tidig och ljus. Jag sitter i baren alldeles intill rummet där scenen är belägen. Låter tillfredsställande också rent ljudmässigt, även om basgångar skulle ha justeras upp något. Pernilla Andersson är en utomordentlig interpret. På den första av aftonens två konserter sjungs under cirka en timmes tid standards plus lite överraskande två klämmiga melodier på svenska, nämligen Siv Malmkvists tidiga hit Jazzbacillen (få andra har den i sin repertoar) och alster med Sonya Hedenbratt.
Genom självlysande pondus företas diskret öppning i elegant melodi signerad Tony Bennett, jämte 30-tals schlagern Dream A Little Dream Of Me, (som ju fick störst framgång med Mamas And The Papas). Det är prydligt utformat och mer än imitation. Broderas också snyggt i stick. My Favorite Things fungerar förträffligt för en kvartett som vill släppa loss. Musikalklassikern utvecklas till en elastisk höjdare där Maria Dahlin tar för sig, bjuder på trumsolo som begåvat förhåller sig till melodin. I samma sprittande anda byts till sång på svenska. Sonya Hedenbratt-hyllningen görs fröjdefullt genom arr som festligt valsar runt, får mig att associera till Monk och Brubeck. Ingen aning om de håller sig till originalet eller om pianisten fyndigt improviserar i egna tillägg. Hon som tar sig an klaviaturen med hela kroppen står för flera inspirerade inpass.
Pernilla Andersson lever upp till ryktet om oklanderlig frasering, bekräftar vilken sofistikerad uttolkare hon är. Lite grann sinnebilden av en tonsäker refrängsångerska. Noterar skillnad på rösten i tal och sång. Inte lika extremt som i fallet med kollegan Ellen Andersson, men skillnaden är ändå markant. Något som symboliseras utomordentligt väl i exempelvis A Nightingale Sang In Berkeley Square, det romantiska engelska örhänget. Låten blev något av en signatur för Anita O´Day vars röst, får vi veta, jazzlegendaren Conny Sjökvist (fick flera minnesvärda konversationer med honom på Nef) uppmanade Pernilla att studera. Konsertens mest kuriösa inslag var tveklöst hur huvudrollsinnehavaren genomförde byte av klänning, från den på bilden ovan till svart fodral.
Efter att man med Dahlin i spetsen öst på i Jazzbacillen framförs en sval bossa. Indebetou och Dahlin briljerar i Quiet Nights vars sound efter hand tuffar till sig. Stillsamt basfeature läggs snyggt in i den softa avdelningen av Boel Mogensen. Kvartetten firar triumfer med guppande variant på Sunny Side of the Street där Pernilla kryddar vigt med scat. Följs upp av Willow Weep For Me som kläs i bluesigt svängig skrud. Pianotrion befinner sig i zonen medan textförmedlarens stämma går på högvarv. Maximal satsning avlöses av infallsrikt trumsolo! Upprymd publik önskar sig extranummer, blir serverade mer av sprittande tongångar när When Lights Are Low framförs. Fanns massvis att glädja sig åt i denna intima konsert. Och när kvartetten lärt känna varandra ännu mer rent musikaliskt, kommer vad som stundtals kunde förefalla aningen stramt försvinna. Kanske inte någon sensation, men att fyra jazzigt svängande damer står för kvalificerade livemusiken på Unity får betraktas som sällsynt.