Nationalmuseum 6 okt – 8 jan 2023
.
Jag ser nakna avslöjande bilder från Paris med efterkrigstidens söndriga fasader. Jag ser ensamma barn i fönster utan omsorg och äldre kvinnor utan sina krigsstupade män. Men den totala misären fattas i Nationalmuseums utställning som visar Strömholms svartvita bilder från 1950- till 1960-talets Paris. Det här är inte den klassiska samlingen bilder från knarkarkvartar, sena kväller och exponerade ofrivilligt sexualiserade halvnakna kvinnor. Annars det man ofta förknippar med Strömholms arv, just den manliga blicken. Övervägande ser jag fina levande, men mustiga, porträtt av såväl medelklassens glada konstnärer – i en smittande gemenskap – de som hade möjligheten att få åka till Paris med stöd hemifrån – såväl som beställningsporträtt på kända (kanske mer lidande?) författare och konstnärer.
Utställningen med 200 verk som är curerad av Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter har en fin balans som både väcker intresse och ger en njutbar verklighetsflykt för betraktaren. Första rummet omfattar Paris allmänt, därefter följer rum fyllda av olika teman. Här finns även ett rum med en monter där autentiska fysiska detaljer från Christers eget rum i Paris är med. Ett rum visar dikter och några foton på den för tiden kända svenska poeten Paul Anderson, som avled till följd av droger. Flera rum visar kända svenska ungdomar som gick på konstskolorna och ställde till med konstparader på gatorna. En parad visas även på film. I rummen finns porträtt på kända svenska kulturpersonligheter som Torun Bülow Hübe, Peter Wiess, Gunilla Palmstierna- Weiss, Pontus Hultén, Björn Berg med flera. Av en informationstext framgår att Strömholm inte började sin yrkesbana som fotograf, utan studerade måleri både i Sverige, Dresden och Paris. Efter andra världskriget gick han på Académie des Beaux-Arts i Pars men började där att experimentera med storformatskamera och så tog fotograferandet vid.
Delar av dikter och egna citat och hela brev kompletterar fotografierna som blir en intressant tidsresa. Citatet där Strömholm själv beskriver hur han ser på mötet med ett fotografi, blir som en ödmjuk inbjudan (..vilket förmodligen även gäller denna recension!): ”Att betrakta bilder är svårt, mycket svårt. Utan förklarande texter är det Du, betraktaren, som ger bilderna liv. Vad du ser i bilderna beror på dig själv, det är DINA erfarenheter, DINA känslor, DIN uppväxt, DINA minnen, som ska fungera..- se själv, tänk själv. Jag kan inte hjälpa dig, Christer…”.
Intressant är att mitt bland alla porträtt förekommer även Christers egen mor Lizzie Clason. Hon var hans största supporter, såväl ekonomiskt som mentalt, särskild när han var utomlands och fotograferade. Deras brevväxling finns också delvisa att ta del av.