
Av John Kander och Fred Ebb (sångtexter)
Manus: Joe Masteroff (baserat på pjäs John van Druten samt berättelser av Christopher Isherwood)
Svensk översättning: Rikard Bergkvist
regi: James Grieve
Musikaliska arrangemang och dirigent: David White
Dirigenter: Magnus Larsson, Aivis Greters
Scenografi och kostymdesign: Lucy Osborne
Koreografi: Rebecca Howell
Ljusdesign: Richard Howell, Oliver Fenwick
Ljuddesign: Tom Gibbons
I rollerna: David Lundqvist, Kerstin Hilldén, Tobias Ahlsell, Siw Erixon, Lars Hjertner, Karin Mårtensson Ghods, Anders Wängdahl (samtliga har ersättare)
På scen också ensemble, musiker och barnkör
GöteborgsOperans orkester
Premiär 1/10 2022
Spelas till och med 29/3 2023
Publik som uppnått pensionsåldern har förstås filmversionen med oförglömlig Liza Minelli på näthinnan. I mitt fall fungerar möjligen dess starka genomslag som ett slags deja vu. Mångfaldigt prisade musikalen vars urpremiär ägde rum 1966, bygger på pjäs från föregående decennium och självbiografiska berättelser från brittiske författaren Christopher Isherwood, främst romanen Farväl till Berlin (sv. övers. 1954).
Fick för egen del den gränsöverskridande affirmativt frivola tidsandan från Berlin levandegjord, vid läsandet av Elin Broadys roman Nätterna på Winterfeldtplatz och en biografisk fantasi om Karin Boyes vistelse i Tyskland av Jessica Kolterjahn. Fast det inte hör till ovanligheterna att musikalen sätts upp – Dramaten i fjol och 2006 i Göteborg på Rondo exempelvis – var det första gången jag såg Cabaret. Däremot är det sällsynt att musiken framförs av fullskalig orkester, vilket tack och lov sker på GöteborgsOperan.
Kan ses som en ödets ironi eller paradox att en ohämmad erotisk subkultur kunde frodas, i samma land som nazistpartiets maktanspråk och ondska vässade musklerna, växte sig gradvis starkare tills förödande herraväldet var ett faktum. Att depression och utbredd fattigdom präglade en splittrad nation finns endast indirekt i manus. Fräulein Kost hävdar exempelvis att om matroser skulle portförbjudas kan inte hyran betalas. Däremot åskådliggörs förtjänstfullt utmålandet av gemensam fiende och konformismens konsekvenser. Historiskt avskyvärda begreppet ”Entartete Kunst” är ju en god illustration härvidlag.

Musikalen Cabaret uppmanar i ord och ton till kamp för självförverkligande, förespråkar att människan ska slippa leva ensam. Den övertygande uppsättningen blir en påminnelse om hur förgörande totalitära ideologier är. Regissören i det internationella teamet hyser uppfattningen att scenberättelsen har skrämmande relevans. Instämmer med ståndpunkten om den utvidgas till att omfatta fler hot än nationalism och högerextremism. Islamism och kommunism ska också uppmärksammas, klassificeras som totalitära ideologier precis lika viktiga at belysa och varna för. (Att Muslimska Brödraskapet har nazistiska/ fascistiska rötter har påtalats av initierade källor, en omständighet som borde spridas brett.)
Med tanke på relationerna på burleska frizonen Kit Kat Club för snart hundra år sedan, borde det inte göras musikal om förtrycket mot kvinnor och hbtq-personer i islamska stater? Budskapet lyder: alla ska få vara den man är utan att behöva be om ursäkt för sin läggning ( en devis som underförstått bara kan existera så länge inte någon tar skada). Vilka som gjort Malmö otryggt för judar kungörs fortfarande inte officiellt. Fungerar utmärkt att läsa in mer nyanserade bild i en mångbottnad musikal, vars credo lyder pluralism, frihet och njutning på lika villkor.
Spektakulär scenografi märks framför allt i hur kulisser byts och återkommer horisontellt och vertikalt. Upplägget med interiörer i boxar vilka omger spatiösa nattklubben är genialt. Scenens tekniska finesser utnyttjas maximalt, vilket vi åskådare uppskattar.

Hög tid att uttala sig om musiken och framförandet av den. Cabaret förknippas ju i första hand med en handfull medryckande klassiska sånger. Och de gör intryck, också när de som här medvetet tonats ner något i vokalt omfång. Ensemblen imponerar i titelmelodin med kongenial koreografi. Håll min mamma utanför är en kul bagatell och Tobias Ahlsell blir utan uppseendeväckande åthävor trovärdigt gripande när Om du stannar eller går framförs. David Lundqvist som imposant konferencier är emellertid den store dominanten, äger scen med sin aura och myndiga stämma.
Orkestern gör på sedvanligt maner strålande ifrån sig. Parentetiskt kan nämna att några jazzvänner ingår i orkestern. Ytterligare några ingår i jazzkapellet på scen vars medlemmar alternerar. Den ende jag tror mig ha känt igen i ett kortare solo är Sven Fridolfsson på saxofon. Vad beträffar musiken med sin koppling till tidiga Broadway-musikaler är jag inte lika förtjust. Den halva besvikelse som uppstår förvånar möjligen, någon kanske höjer på ögonbrynen. Dock, registrerar för mycket av ”umpa-bumpa” , vaudeville-liknande musik och ett sound synonymt med just genren kabaré och cirkus. Som mest intressant blir det när mönstret bryts. Suggestiva rytmen när det sjungs om pengar, kvidande saxofonsolot (Frida Thurfjell?) från kapellet på scen, anstrykningen av Kurt Weill, stundtals expressionistiska tongångar när nazismens framfart signalerar sin närvaro samt en sekvens med tydliga influenser från Stravinskij.

I andra aktens begynnande upplösning markerar James Grieve sitt goda handlag. Orädd låter han handlingen obönhörligt utvecklas gradvis genom att våga vila i nyckelscener. Roteras kring två parallella kärlekshistorier med förhinder. Förutom Sally Bowles förhållande med den naive och bisexuelle författaren i behov av pengar (Isherwoods alter ego även om denne är amerikan) finns de belysande giftermålsturerna mellan judiske frukthandlaren och hans pragmatiska hyresvärdinna. Manuset och bearbetningen av ursprungliga uppsättningen i New York, bör definitivt rankas som ett av de bästa som skrivits till en musikal. Slutet är med nödvändighet dystert, utan att man lämnar föreställningen så förtvivlad som handlingen indikerar.
Kanske något missvisande att kalla Kerstin Hilldén blek i sin första roll på GöteborgsOperam. Kan emellertid slås fast att hennes Sally Bowles, bara har bråkdelen av den karisma som David Lundqvist besitter. Den depraverade, cyniske vägvisaren till lasternas behagfulla näste som har reda på människors drifter. Lars Hjertners rutin lyser igenom i rollen som aningslös judisk affärsidkare. Och som nämnts gestaltar Tobias Ahlsell trovärdigt den utifrån kommande, häpne och distingerade mannen med skrivkramp. Karin Mårtensson Ghods behärskar musikalens komiska inslag, excellerar i situationskomik á la Ray Cooney-fars.
