Ida Sand
Do You Hear Me?
4
Inspelad maj – juni 2020 i Stureparken Studio, Stockholm
Mixning: Pål Svenre
Producent: Ida Sand
ACT
49:37
Releasedatum: 30/4 2021
Har en handfull gånger hört sångerskan och klaviaturspelaren Ida Sand, antingen som huvudakt eller i egenskap av gästsolist/ kör. När hon för några år sedan var dragplåster i årliga evenemanget Musik på vattnet i min hemkommun Mölndal, hade jag tyvärr antecknat fel datum. Å andra sidan kunde jag uppleva en underbar tillställning i Lerum (orten utanför Göteborg hon besökt vid flera tillfällen), vars låtlista då dominerades av material från My Soul Kitchen – troligen krönet hittills i Sands karriär. Då skrev jag en entusiastisk recension som fick stor respons i sociala medier. Räknar jag rätt släpps nu sjätte fullängdaren. Även om Ida Sand obestridligen står på egna ben, hade ursprungligen Nils Landgren positiv inverkan. Artisten medverkar i dennes, särskilt i Tyskland, framgångsrika tillika storstilade Julmusik-koncept, gästat när han var konstnärlig ledare för Bohuslän Big Band och han proddade utsökta tema-plattan Young At Heart från 2015 (som jag äger).
Blir brydd av att såväl ärevördiga tyska bolaget ACT som Wikipedia slår fast att 43-åringen ägnar sig åt jazz. I min värld en missvisande klassificering. Förvisso rör hon sig obehindrat i sådana kretsar. Men musikaliskt befinner hon sig vanligtvis närmare soul, gospel och arty pop/ rock. Sväng, ornamenterat rakt beat och själfulla ballader utgör ryggraden, vilket märks på aktuella plattan.
I klar kontrast till nämnda My Soul Kitchen är samtliga tio spår på Do You Hear Me? original signerade Ida Sand. Skivan tillkom på initiativ av Jesper Nordenström i ett läge där konsekvenserna av covid 19 orsakade rejäl frustration, hos en musiker vars möten med publiken är hennes livsluft.. Ida tog med sig några nyskrivna låtar till keyboard-fantomen Jespers studio. En skara högprofilerade kollegor kontaktades. I första vändan spelade de fyra-fem låtar tillsammans. Ida skrev fler låtar utifrån den rådande isolation pandemin gett upphov till. Resultatet lanseras som Ida Sands mest personliga album. De engelskspråkiga texterna har genomgående en elegisk grundton. Inom spektrat ryms dock inte bara saknad och problem, utan också en välbehövlig dos kampvilja.
För mig är det, i motsats till allt för många recensenter, superviktigt att framhålla vad hennes kollegor gör på plattan och vilka de är. Det är således uppenbart att Jesper Nordenström (hört live med exempelvis Jojje Wadenius, Lisa Nilsson och Goran Kajfes) har om inte en särställning, så i alla fall en nyckelroll. Den ”konkurrerande” melodiexekutöen heter Ola Gustafsson, en av landets mest ansedda gitarrister och producenter som är mer än vän till artisten ifråga. De är nämligen gifta. Rytmsektionen består av trumslagare Per Lindvall (hört med Hörselmat, Cleo-bandet, Lisa Nilsson, Bronk med flera och på en drös plattor) och Dan Berglund (känd från konstellationer som E.S.T, Tonbruket och Rymden vilka jag kunnat höra live) på kontrabas och Höfner dito. Har inte kollat upp i vilken utsträckning, men man kan utgå ifrån att det uppräknade järngänget har lirat tidigare med artisten. Blåsarna från synnerligen prisade Oddjob – trumpetaren Goran Kajfes jämte Per ”Ruskträsk” Johansson på saxofon medverkar på enstaka låt. Mats Öberg spelar munspel på Waiting medan Anders Von Hofsten har desto mer att stå i i egenskap av sjungande backup.
Sand och all star – bandet som omger henne trivs tillsammans i studion. Det låter läckert och hur tajt som helst utan att någonsin bli stelt. Finns gott om tonartshöjningar (om mina öron inte sviker mig ) och divergerande stilar. Och den märgfulla rösten bärs fram av patos när Ida förmedlar sina varierade alster . Do You Hear Me? innehåller frapperande många refränger, vilket ändå inte ger slagsida. Ska absolut inte anklaga låtskrivaren för lånta fjädrar. Huruvida slumpen inverkat eller originalen påverkats av tydliga influenser är omöjligt att avgöra. På denna välproducerade skiva låter somligt sound väldigt välbekant. Ibland klarar jag inte att härleda till någon/ något specifikt. Associerar till Poco anno 1978, Doobie Brothers/ Michael McDonald, Bee Gees, Rebecka Törnqvists 90-tal, Eagles, Alan Touissaint, ett lika slickat som perfekt verk = Sounds And Stuff Like That (Quincy Jones), Joni Mitchell, Phyllis Hyman, Delbert Mc Clinton, Stevie Wonder´s sätt att spela munspel, Anna Christoffersson…
Har samlat på mig intryck på detaljnivå efter flera givande genomlyssningar i hörlurar. Kalaset inleds med trevlig, sprudlande pop. Efterföljande Burning har ett suggestivt framåtlutat riff i sig, borde utnämnas till en av Ida Sands bästa melodier någonsin. Det pulserande groovet tillverkat av en taggad enhet leder tankarna till FAME Studio i Muscle Shoals. Jesper håller grytan kokande och Ola levererar till den grad att man vill utbrista ”han är grym på det där smakfullt eleganta viset få behärskar ”. Symbiosen dem emellan är enormt fruktbar, primärt en anledning till vällusten som sköljer över mig. De kommer aldrig i vägen för varandra när de färglägger.
Märks också omgående hur förtjust Ida Sand är i att förlänga sina låtar, sträcka ut genom att tillföra ny energi till potenta fraser. Vad som rimligen bör betraktas som titellåt präglas av en excellent prestation vokalmässigt. Görs till en bevekande ballad marinerad i soulreferenser. I Waiting med sin helsköna övergång mitt i, får Per Lindvall visa framfötterna. Otroligt snyggt utfört arbete av bandet och dess röststarka ledare. Rytmen påminner ett tag om Neville Brothers.
Rytmsektionen regerar i Now It´s Not The Time. Basspelet är fantastiskt i en glädjerusig komposition. Funderar på Dan Berglunds roll och hur långt ifrån han befinner sig från den musikaliskt avancerade hemtrakt han normalt förknippas med. Fast på vissa ställen erbjuds han mer utmanande uppgifter och jag har ju faktiskt sett honom på scen med Pernilla Andersson. I samma polerade dänga av internationell toppklass hörs avgörande insats från Anders Von Hofsten med förvånansvärt könsneutral stämma. Akustiska instrument och Jaco-liknande bas utkristalliserar sig härligt i en spännande sak vars atmosfär känns igen från Hejira, det ikoniska albumet från 1976. Too Close For Comfort sammanfaller med ypperlig alt country från samma era., läs Eagles. Gitarrist Ola Gustafsson förlänar melodin extra finess. New Orleans-artat gung hörs i den låt där blåsarna diskret förstärker, Lindvall utvinner flera lager av kittlande rytmer medan Ida Sands röst briljerar. Går inte att ta miste på att man gemensamt roar sig, vilket smittar av sig till oss mottagare.
Albumet avrundas med emotionell tyngd. Först en fin ballad präglad av fighting spirit- känsla. Kännetecknas vidare av en, upplyftande slinga på keyboard och Berglunds fräcka spel med stråke. Allra sist bryter artisten mönstret genom att framföra en visa som inger hopp till eget delikat ackompanjemang.
Att uteslutande förlita sig på egen kreativitet är modigt, särskilt för någon som till fullo behärskar konsten att göra covers rättvisa. Do You Hear Me? tillhör inte den mest nyskapande musik jag hört i år. Däremot hoppas jag det framgår med önskvärd emfas att vi har att förhålla oss till ett album av exceptionellt hög standard, som verkar växa för varje lyssning. Teman tenderar att sätta sig på repeat i huvudet. Det är snyggt, groovigt, varierat samt tekniskt drivet hantverk och i förgrunden tronar ljuvlig sång. Dessutom upptäcktes uppskattningsvis tre-fyra spår med hit-potential.