För ganska exakt ett år sedan skrevs i Kulturbloggen om ett tajt femmannaband från Sundsvall som kallar sig Gibrish. Skribenten av dessa rader hade fått tillgång till deras fjärde skiva och blivit exalterad av ett gig de genomförde off-Majorna på KOM Bar. De lirar en odefinierbar folkpunk-blues-cabaretmusik. Gibrish frontas av en man – radiojournalisten Christer Suneson – vars teatrala approach har vissa likheter med artister som Stefan Sundström, Lars Demian och i viss mån Tom Waits. Under det ofrivilliga, långvariga konsertuppehållet har tid ägnats åt att skriva nytt och spela in skiva. Man bestämde att albumet skulle handla om anknytningen till Ådalen.
I den vevan avslöjade deras trumslagare att hans pappas morbror hette Tore Alespong (tidigare Andersson). Som tjugotvååring gick Tore med sin trumpet i täten för det ringlande långa demonstrationståg på drygt femtusen personer, som 14/5 (Kristi Himmelfärdsdag) hade hamnen i Lunde som destination. Målet var att ånyo konfrontera strejkbrytare, varav ett halvdussin som fanns kvar i ett lastrum blev utsatta för våldshandlingar av olika grad. I alla fall om man ska tro domar och uppgift om läkarvård i Birger Normans berättelse. Strejkledaren Axel Nordström ska på Polisens uppmaning ha förhindrat att läget eskalerade ytterligare. Och samme man har i intervjuer förnekat förekomsten av misshandel. Så det har cirkulerat motstridiga uppgifter. En kombination av omänskliga beslut och förödande misstag/ kommunikationsmissar orsakade denna oförglömliga skamfläck.
Militär från två regementen under ledning av kapten Mesterton hade inkallats för att upprätthålla säkerheten. Istället blev resultatet som bekant katastrofalt. Fem obeväpnade demonstranter sköts ihjäl och lika många skadades svårt ,när de vägrade stanna och en häst stegrade sig. Jag har läst att soldaterna trodde att deras vapen var laddade med lösa skott, också att de rädda ynglingarna beordrats skjuta i luften och mot marken.
Ett obegripligt brutalt övervåld som förändrade Sverige. Det upprörande efterspelet speglar tidsandan i och med att strejkledarna straffades, medan myndigheter och militär i princip undkom påföljd. Vad som på baksidan av Birger Normans reportagebok Ådalen 31 (finns i min ägo) kallas för den svartaste dagen i svensk samhällshistoria, fick bland annat till följd att det blev förbud mot att sätta in militär mot civila. Och i förlängningen rekordmånga röster till (S) i valet till riksdagen året efter.
Tore Alespong (död 1995) förhindrade med stor sannolikhet en ännu värre massaker genom att blåsa signalen för eld upphör, tjugoen signaler vars användningsområde är strikt begränsad till militära ändamål. Av den anledningen blev Tore initialt åtalad, men blev frikänd efter att advokat Branting (son till Hjalmar Branting) engagerat sig i fallet.. Trots sin hjältemodiga sinnesnärvaro hade han svårt att få jobb och bytte därför efternamn. Inte heller på när 50-års minnet uppmärksammades blev han inbjuden. Istället närvarade arbetarrörelsens dignitärer, trots att Lo och SAP tagit avstånd från demonstrationerna i det röda Ådalen.
Trumpeten Alespong hade som medlem i ortens Musikkår en trumpet har lokaliserats till hans barnbarn i Köpenhamn. Den ska skänkas till Arbetarrörelsens Arkriv och finnas med på utställning med strejktema arrangerad av ABF Stockholm. Den unika trumpeten var tämligen bucklig och var i behov av renovering. Musikern som gästar bandet genom att vara solist på singeln ”Trumpetaren” (släpps 7 maj) heter Tomas Gathe. Han arbetar som musikpedagog och är blåslärare i kommunala Musikskolan. Att release för låten sammanfaller med 90-års minnet ska mest ses som en slump även om det är coolt, framhåller sångaren Christer Suneson i lokal-Tv. Användandet av denna unika trumpet i inspelningsstudio har tilldragit sig publicitet. Reportage har publicerats i Fokus och Aftonbladet.
OBS Vill man få sammanhang, omständigheter och tidsfärg till denna fruktansvärda händelse och få insikt om fattigdomen och desperationen som rådde, rekommenderas Bo Widerbergs spelfilm från 1969. En annorlunda och mycket läsvärd roman av Bengt Ohlsson med titeln ”De dubbelt så bra” , skildrar den märkliga minoritet man kan beskriva som tredje part i den kulminerande konflikten, nämligen de förhatliga så kallade svartfötter som anlitats av bolagen, strejkbrytare man till slut bestämt sig för att upphöra med att anlita, utan att beslutet blivit känt.
SKA BLI SPÄNNANDE ATT HÖRA HUR ”TRUMPETAREN” LÅTER, när låten släpps i vår.